Page 91

- Vsevolod Ivanov: Barnet

BARNET

Ännu en gång beklagade de kvinnan och togo

inte av henne kläderna, men mannen grävde de naken

ned i sanden.

III

Då de begåvo sig tillbaka, satt Afanasij Petrovitj

i vagnen, höll barnet i sina armar, vaggade det sakta

och sjöng:

»Näktergal, näktergal, lilla fågel...

lärkan slår sin drill...»

Han mindes byn Lebjasjij, sin hemtrakt,

betesmarkerna med boskapen, familjen, barnen — och grät

med tunn röst.

Barnet grät också.

Och även den lösa, torra sanden, som gled förbi,

liksom snyftade med svag stämma.

På korta, muskelstarka ben galopperade

mongolhästarna med ryssarna — deras ansikten voro svedda

och deras själar voro svedda. Likt sand sträckte

sig malörten längs vägarna, förkrympt och osynlig

för ögat, kvävd av solen.

Och sanden, liksom malörten, förkrympt och bitter.

Stigar, ni obanade stigar! Sand, du bittra sand!

Mongoliet — ett vilt och glädjelöst djur!

De undersökte officerens ägodelar. Böcker, en

låda med tobak, glänsande stålinstrument. Det ena

av dem på tre höga ben — en fyrkantig kopparlåda

med fack.