Page 92

- Vsevolod Ivanov: Barnet

VSEVOLOD IVANOV

Bönderna kommo fram, betraktade, kände och

vägde i handen.

De luktade fårfett — de åto mycket, av leda, och

kläderna hade sugit in lukten. Utstående kindknotor,

mjuka, smala läppar — från Dons kosackbyar. Långt,

svart hår och mörka ansikten — från kalkgruvorna.

Men alla hade de krokiga, bågformiga ben och

skor-rande stäppröster.

Afanasij Petrovitj lyfte trefotingen med

kopparlådan.

Tiliskop, sade han och knep ihop ögonen. Ett

bra tiliskop, kostar mer än en miljon. Genom det

ser man på månen, och man har hittat guldfält där.

Man behöver inte ens skölja guldet, pojkar. Som

mjöl — rent guld. Bara att stoppa i påsen... ^

En yngling skrattade:

— Vad pratar han för skräp, åt helsike med

honom!

Afanasij Petrovitj blev arg.

— År det jag, som pratar skräp, ditt as! Vänta

bara!

De delade tobaken. Förtroendemannen Afanasij

Petrovitj fick instrumenten — vid första lägliga

tillfälle skulle han byta ut dem mot något annat hos

kirgiserna.

Han lade instrumenten framför barnet.

— Här har du leksaker...

Men barnet såg ingenting — gnällde bara. På alla

sätt sökte han lugna det, så att svetten lackade, men

barnet gnällde bara.