Page 93

- Vsevolod Ivanov: Barnet

BARNET

Kockarna kommo med middagen. Det luktade

starkt — smör, gröt, kålsoppa. Ur stövelskaften drogo

de fram breda träskedar. Gräset var nedtrampat av

många fötter. Sänkan var djup, skuggig. Uppifrån

skrek vaktposten från hästryggen:

— Är det inte min tur snart? Jag är hungrig...

vaktombyte...

De åto sin middag, men kommo plötsligt ihåg, att

barnet också måste äta. Det jämrade sig i ett sträck.

Afanasij Petrovitj tuggade ett brödstycke, stack den

våta tuggan i barnets fuktiga, gapande mun och

smackade med läpparna:

— Mum, mum, din lilla skrikhals! Hugg i, ditt lilla

troil!...

Men barnet knep ihop läpparna och vände bort

huvudet — ville inte ha det. Snyftade genom näsan.

Bönderna kommo fram, omringade barnet,

betraktade det över varandras skuldror, tego.

Det var hett. Kindknotorna och läpparna glänste

av fårfettet. Skjortorna öppna, benen bara, gula

som mongolmarken.

En föreslog:

iaf— Kanske kålsoppa?

Man lät litet kålsoppa svalna. Afanasij Petrovitj

stack fingret i soppan och sedan i barnets mun. Den

goda, feta kålsoppan rann längs barnets läppar,

ned på den rosafärgade skjortan, ned på filten.

Ville inte ha det.

— En valp är klokare, slickar från fingret.

— Det är väl skillnad på en hund och en

människa!.,.

6. — Riwkin-Brick, 14 sovjetryska berättare.