Page 94

- Vsevolod Ivanov: Barnet

VSEVOLOD IV A N O V

— Vilken jämförelse!

Bönderna hade ingen komjölk. De tänkte först ge

barnet hästmjölk — de hade ett sto. Men det fick

man inte göra — kumysen berusar. Barnet kunde bli

sjukt.

Bönderna spridde sig bland vagnarna, talade med

varandra, i klungor, oroligt. Afanasij Petrovitj sprang

hit och dit med en trasig, kort kaftan över axlarna,

ögonen små, tycktes också trasiga. Rösten var tunn,

orolig, barnslig — som om barnet självt sprang

omkring och jämrade sig.

— Vad ska man ta sig till?... Äter inte,

kamrater. Han måste väl ha något...

De stodo bredskuldriga, mäktiga, men med

hjälplös blick.

— Det är kvinnogöra.

— Det är klart.

— Hade det varit en kvinna, hade han nog ätit upp

ett helt får...

— Säkert.

Selivanov sammankallade bönderna och förklarade:

— Ett kristet barn får inte dö som ett djur.

Fadern var förstås en bursjuj, men inte barnet.

Bönderna instämde:

— Barnet är oskyldigt.

Drevisenin gav till ett skratt.

— Väx bara, barnet mitt, när du vuxit upp, flyger

du till månen... till guldfälten.

Bönderna skrattade. Afanasij Petrovitj lyfte

knytnäven och skrek:

— Din satans hund!