Page 96

- Vsevolod Ivanov: Barnet

VSEVOLOD IVANOV

IV

Hej, glädjelösa mongolsand! Hej, klippor — blåa

sorger, med jorddjupa, onda armar!

Ryssarna redo över sanden. Natt.

Sanden luktade hetta, malört.

Hundarna skällde i bylägren. På vargen, på

mörkret. ’i

Vargarna tjöto i mörkret. På byn, på döden.

Kirgiserna flydde undan döden.

— Undflyr vi döden med kåtorna?

Ett grönt, kvavt mörker skälvde över sanden.

Sanden kunde blott med möda hålla det kvar —

som om det plötsligt ville slita sig löst och fly

mot väster. En stark lukt från bylägret: kisiak, airaa

— surmjölk. Vid de gula eldarna sutto magra,

hungriga kirgisbarn. Bredvid barnen hundar med skinnet

fastsmetat vid revbenen och flämtande käftar.

Filt-tälten voro som höstackar. Bakom tälten en sjö, vass.

Från vassen sköto bönderna mot de gula eldarna.

— Ä — å — a — at...

Kirgiserna störtade ut ur de mörka tälten.

De skreko förskräckt — först en, sedan alla på

en gång::

— Oi — boj... oi — boj... ak — kisli oros...

oi — boj...

De hoppade upp på hästarna — hästarna stodo

sadlade dag och natt. Tramp bland tälten, tramp på

stäppen. Vassen skrek av vilda änder.

— Ak... ak...