Page 97

- Vsevolod Ivanov: Barnet

BARNET

En gråskäggig gubbe föll av hästen med huvudet

i en kittel. Kitteln stjälpte, och skållad skrek han med

tjock röst.

En raggig hund stod bredvid med svansen inklämd

mellan benen. Stack försiktigt ned sin hungriga käft

i den varma mjölken.

Stona gnäggade gällt. Förskräckta, som om vargar

voro i närheten, rusade fåren hit och dit i sin

inhägnad. Tungt, liksom andfådda, andades korna.

Kirgisiskorna lade sig ödmjukt på rygg vid åsynen

av ryssarna.

Drevisenin skrattade uppsluppet:

— Är vi hingstar, va?... det är väl inte alltid

vi behöver ...

Hastigt mjölkade han i en flat, österrikisk flaska,

och smällande med nagajkan jagade han tillsammans

korna och kalvarna. Kalvarna, som släppts lösa,

grepo hastigt tag i spenarna med stora, hungriga

gap och slogo huvudet mot de mjuka juvren.

— Hungriga rackare!

Och Drevisenin drev korna framför sig.

Afanasij Petrovitj sprang ännu en gång runt

by-lägret och skulle just följa de andra — men kom

plötsligt ihåg:

— Jag måste ha en napp! Nappen har vi’ glömt!

Han kastade sig in i tälten för att söka efter en

napp. Det var kolsvart. Han grep ett brinnande

vedträ.

I ena handen sprakade vedträt, i den andra höll

han revolvern.