Page 99

- Vsevolod Ivanov: Barnet

BARNET

ken räcker nog för två. Vi har kor, och det är en

kraftig kvinna.

Kirgisiskan var tystlåten och dyster och ammade

barnen, när hon var alldeles ensam. De lågo hos

henne i tältet, på en filt — det ena vitt, det andra

gult — och gnällde i ett sträck.

Efter en vecka sade Afanasij Petrovitj på den

allmänna församlingen:

— Det är bedrägeri, kamrater. Kirgisiskan, den

hyndan, hon ammar inte ärligt. Åt sin egen unge

ger hon hela bröstet, vårt barn får bara resten.

Jag har själv sett det, bröder.

Bönderna gingo för att se efter.

Dessa barn voro som alla andra barn, det ena

vitt, det andra gult som en mogen melon. Men det

ryska barnet tycktes vara magrare än det kirgisiska.

Afanasij Petrovitj slog ut med händerna.

— Jag har givit honom ett namn — Vaska... och

så gör hon på det viset! Vilket elände!

Drevisenin sade:

— Du är allt bra utsvulten, Vaska lilla.

Man sökte reda på en stör, lade den över en

tistelstång, så att den ena hälften vägde lika mycket

som den andra.

I ändarna fäste de barnen för att se, vem som

var tyngst.

Barnen gnällde i sina trasor, där de hängde i

repen. Det luktade av dem — späd barnlukt.

Kirgisiskan stod oförstående vid vagnen och grät.

Bönderna tego, sågo på.

— Släpp! sade Selivanov,