Page 107

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

KLOCKAN FYRA PA NATTEN 95

Låt dem bara komma med sina undersökningar.

Varsågod! Här är min enda koffert. Vad finns i

den?... Ingenting att tala om. Det vet jag nog

— den, som inte har något, behöver inte vara rädd.

Jag själv då? Jo, jag har ett ansikte, som försvinner

i vilken folkhop som helst. I våra tider är det nog

allra lyckligast.

»Sjung åtminstone du med mig,

gitarr, min väninna!...»

På kvällarna är det förstås tråkigt. Kommer man

hem — ensam, ensam och bara ensam. Förr kom

åtminstone min värdinna Praskovja Spiridonovna då

och då in till mig och började tala så där

halvsjungande, med krämarröst:

— Vad har det hänt för nytt i stån, herr Bobkov?

Ni har väl reda på allt.

— Ja, svarade jag, jag vet allt.

Då fortsatte hon viskande:

— Ramlar dom, bolsjevikerna, snart?

— Ja, mycket snart, sade jag. Vänta bara lite, så

är det färdigt. De ramlar nog säkert.

Då sken hon upp. Ibland gjorde hon till och med

korstecken.

— Gudskelov för det! Herregud, vad jag är trött

på att vänta. Alla säger dom: snart, snart, men när,

det vet ingen.

— Tvivla inte, Praskovja Spiridonovna. Det

viktigaste är att inte tvivla. Då blir det nog bra till sist.