Page 108

- Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten

96 ALEXANDER JAKOVLEV

Herregud, vad hon blev glad då!...

Varför ska jag inte skänka henne lite glädje, när

det inte kostar mig något, tänkte jag.

Mig personligen gör det verkligen detsamma, vem

som störtas och vem som kommer till makten. Men

för henne är det mycket viktigt. Hon tror, att om

någon bara störtas, så kommer det att flyta mjölk och

honung, och det rakt i mun på henne. Låt henne tro

det. Och för mig:

»Sjung åtminstone du med mig...»

Det är bara synd, att en kvinna för en tid sedan

hyrde ett rum bredvid mig, direkt vägg i vägg.

Och man säger om henne: »en av de där»,

förstår ni. Och genast blev det som i en grav i

våningen. Alla blev så uppskrämda. Undra på det —

i dessa tider vågar man ju knappt andas.

Praskovja Spiridonovna slutade upp att besöka

mig. Varnade mig bara.

— Var försiktig, herr Bobkov, akta er! Er granne

är, tvi vale!... Hon ser ut som en karl, på mitt

hedersord, och så kliver hon omkring med en

revolver. Akta er!

— Lugna er, Praskovja Spiridonovna, min tunga är

säker...

Själv skrattar jag bara — vad bryr jag mig om

mina grannar?

»Sjung åtminstone du med mig...»

Min nya granne är nästan jämt borta. Kommer

aldrig tidigare hem än klockan tolv. Själv ligger jag