Page 12

- Första akten

Tredje scenen.

o. bautastenius

bärande i ena handen ett gammalt

gipshufvud utan näsa och i den andra en gammal kruka med ett

öra samt på hufvudet en trefot af jern

). Hvem skulle väl tro,

att jag, som nu går här så anspråkslös och enkel, likväl i

detta ögonblick bär i min famn och på mitt hufvud flera

århundraden! — (

Ställer gipshufvudet på det ena bordet och

krukan på det andra, hvarefter han återvänder till det förra

bordet och stannar dervid.

) Detta gipshufvud, som jag gräft

upp ur min trädgård, är bestämdt tusen år gammalt och

säkerligen hitkommet med de första kristna lärarne, ty inte

är det en vanlig kritskalle, det ser man nog. Stor skada,

att näsan ska vara borta, ty om ett mästerstycke tillhör den

grekiska eller romerska antiken, dertill kan man endast döma

efter näsan. Jag måste derför ha rätt på näsan, om jag

också skall gräfva mig ned till jordens medelpunkt. (

Går

till andra bordet.

) En dråplig kruka! Den är bestämdt sina

tolf hundra år, ty krukor med två öron tillhöra senare

tider. — I den mån den fysiska styrkan aftagit, har man

nödgats göra krukor med två öron för att kunna lyfta dem

med två händer, men våra kraftfulla förfäder behöfde det

inte, ty för dem var det en småsak att på rak arm kunna

lyfta den allra största kyrka. Jag vet ingenting så

vördnadsvärdt som gamla krukor. Bestämdt har någon hjeltes aska

hvilat deruti. — Det måtte ha varit en mycket stor hjelte,

ty krukan är ovanligt tilltagen. (

Går och stannar midt på

teatern.

) Denna trefot jag har på mitt hufvud har bestämdt

stått i något gammalt afgudatempel. Hvad jag är lycklig!

Hela hedendomens mörker hvilar på mitt hufvud! — (

Lyfter

trefoten af sitt hufvud och ställer den ifrån sig.

) Mina djupa

forskningar krönas af den högsta framgång. Mina

antiqvitetssamlingar äro de största och märkvärdigaste i Stockholm,

i Sverige, ja, i hela verlden! Jag blir bestämdt en

odödlig man.

Sång.

Mel. af J. W. Söderman.

Jag skulle le åt guld

Och verldens rariteter,