Page 25

- Första akten

gudinnan

återtagande spegeln

Du är en hederlig, lättrogen man

Och värd en bättre lott än att bedragas.

o. bautastenius

. Jag vill inte vara en hederlig och

lättrogen man! Jag vill inte vara annat än hvad jag är:

Jag är en vetenskapsman, en forskare i forntiden. — Deråt

har jag egnat alla mina krafter. — Jag känner, att jag kan

bidraga till mitt lands ära. Det vore syndigt att icke väl

använda de pund, Försynen gifvit mitt hufvud. Jag vet

bestämdt, att om jag kunde uppstiga ur min graf ett

århundrade härefter, så skulle jag höra mitt namn prisas af en

tacksam efterverld. Jag önskade jag kunde göra det!

gudinnan

Nå väl! Din önskan jag vill fylla upp

Af tacksamhet för hvad du mig bevisat.

Jag dig förflyttar hundra år i tiden,

Ett annat sekel öppnar jag för dig.

Pekar med spegeln åt alla fyra väderstrecken. Det mörknar,

det blixtrar, och åskan höres mullra på af stånd. Musiken böljar

och fortfar till aktens slut. Bautastenius lutar sig bäfvande mot

en trädstam

Ofödda dagar, upp jag eder manar

Ur det tillkommandes och doldas natt!

De moln, som eder dölja, jag förskingrar

Och gjuter lif och värma i de bilder,

Hvilkas närhet re’n blixtarna bebåda:

Snart nitton hundra fyrtisex vi skåda.

Blixtarna blifva tätare, åskknallarna starkare och musiken

vildare

kör af osynliga andar

Tordönsstämmor skalla,

Oss ur djupet kalla.

Raskt på färden ilom,

Vingarna ej hvilom,

Hastom då ur vårt djupa bo!

Hallo! Hallo!

Ljuft att få skåda behagen

Af blommorna, böljan och skyn!