Page 11

Sex Predikningar

af Lektor P. Waldenström

- 1. Annandag Pingst den 5 Juni 1876. Joh. 12:44—46

deremot kan resa fig. Och att nu de öfwersta icke

wågade bekänna Kristus, det berodde på deras fruktan-

för att-bliswa utkastade ur synagogan. Ju högre

någon stått i denna werlden, desto iwårare har det

warit för honom att taga Jesu Kristi smälek på sig.

Derföre heter det, att de höllo mera af menniskors

pris än af Guds pris-

Det heter i texten: Då ropade Jesus och sade:

"Den, som tror på mig, han tror icke på mig, utan

på Honom, som har såndt mig«. Att det nu står att

Jesus ropade, derom har någon rätteligen anmärkt,

att Jesus under de föregående dagarne hade talat till

folket, men ju närmare det led till slutet, desto ifrigare

angelägen bles han, och då ropade han. Ty det att

man ropar innebär en stor angelägenhet, synnerligen

när det år en sådan som Jesus, som ropar. Annars

är det mången, som ropar och ropar utan att det är

någon angelägenhet om själars frälsning· Ja, man

ser, att det ropas mot hwarje bemödande att rädda

själar, ja, mera än mot hwarjehanda laster som gå i

swang i denna werlden och som draga menniskori

förderf. Det är uppenbart, att det år många men-

niskor, hwilka akta tron på Kristus och ewangelii pre-

dikan tvida farligare än mångahanda synder, och der-

till kommer det exemplet, att der dryckenskapen och

krogarne icke åstadkomma någon uppståndelse eller någon

ansträngning från deras sida, som skulle utrota dem, der

blir det uppståndelse mot ewangelii predikan. Och der

ropas såsom om något farligt hade händt, då själar

börja tro på Kristus. Annars får man wisserligen

tro så mycket man will, allenast man icke tror så att

hjertat blir gladt och man begynner öfwerflöda af

Gads lof. Ty då säger man, att det går för långt·

Hwarföre? Jo, derföre att ingenting så beswärar den

sjelffromma menniskan, som att fe syndare fröjdas i