LNCrawler

100. Page 102

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 102

Konung Gustaf III:s Samtida

- 133. Clas Alströmer

- 134. Niklas Sahlgren

serande i Sverige hade icke haft all den framgång han

väntat, och han beslöt således utsända sin son Clas att i

fårens hembygd, i Spanien, förskaffa sig kunskap om deras

natur och skötsel. Denna inhämtade han äfven under en

fyraårig resa, ej alenast genom Spanien utan äfven genom

större delen af Europa, och den afhandling, han i

Vetenskaps-Akademien uppläste om den finulliga får-rasen,

ansågs allmänt för ett så klassiskt arbete, att det öfversattes

på de flesta Europeiska språk, och, anmärkningsvärdt nog,

deribland äfven på Spanska. Genom sitt giftermål med den

rike Sahlgrens (se N:o 134) dotter, blef han dennes

associé och således chef för ett af Sveriges största handelshus,

hvarigenom han erhöll ett ökadt tillfälle att följa sin ädla

böjelse för allmänt nyttiga företags stiftande och understöd,

och hans åtgärder för dessa ändamål utgöra en lista, öfver

hvars längd man häpnar. Nästan allt som kunde gagna

näringarna och vetenskaperna gynnades af honom medelst

bidrag af penningar, profvers och exemplars anskaffande,

egna försök och prisämnen. Dessa bemödanden blefvo ej

heller obemärkta hvarken af hans landsmän eller af

Regeringen. Linné uppkallade flera växter efter honom,

deribland en Peruviansk lilja, som Gustaf III befallte skulle

insättas i hans Friherrliga vapen, hvarjemte Konungen

utnämnde honom till Kommendör af Wasa-Orden och ålade

Landshöfdingen i Götheborg att uppresa en minnesvård åt

honom på den väg han anlagt emellan nämnda stad och

Alingsås. Hans sista år voro emedlertid lika utmärkta af

motgångar som de föregående varit af ära och framgångar.

Genom en långt drifven handelsspekulation på

Nordamerika, hvarvid han likväl hade mindre sin egen vinst än

landets, till syftemål, och som misslyckades genom fredens

oförmodade afslutande, drabbades hans hus af en förlust,

som steg till den då för tiden oerhörda summan af 300,000

Rdr i Silfver, och ehuru det hade mer än fulla tillgångar

till alla sina skulders betalande, blef likväl dess upplösning

en följd deraf. Ännu svårare var det lidande, hvaraf hans

kropp hemsöktes, hvars armar och ben blefvo fullkomligt

orörliga och sjelfva talorganen nära lam, under det han för

öfrigt mådde väl och hade allt utseende af hälsa.

Läkarekonstens alla bemödanden häremot förblefvo fruktlösa och

ett slaganfall slutade den 5 Mars 1794 hans vackra och

nyttiga lif, i en ålder af icke fullt 58 år. — Den yngste

brodern, Johan, var en afbild af Clas. Vetenskapligt

bildad och med mycken håg för naturhistorien, anträdde han

år 1777 en vidsträckt utländsk resa, hvarunder han

samlade vaxter, mineralier, nyttiga redskap m. m., dem han

hemsände till Svenska vetenskapsmän, lade sig med mycken

drift på landthusbållningen, utgaf häröfver ganska värderade

skrifter och skulle i sin väg sannolikt kommit att i hög

grad gagna fäderneslandet, om ej en för tidig död

bortryckt honom i sina bästa år. Han var född den 17 Maj

1742 och hade nästan aldrig varit sjuk, då han, 44 år

gammal, angreps af en kolik, som efter endast 4 dagars

sjukdom lade honom i grafven den 4 Oktober 1786. Han

var ledamot af Vetenskaps-Akademien och flera andra

lärda sällskap både inom och utom Sverige.

134.

Niklas Sahlgren

föddes i Götheborg den 18 Mars 1701. Hans fader var

Rådman derstädes och idkade en handel, som Niklas, den

yngre bland flere bröder, var ämnad fortsätta. För detta

ändamal utsändes han till Holland, den tidens förnämsta

handlande stat, och således den bästa skola för yrkets

inhämtande. Efter att här hafva tillbragt sex år och, i

sällskap med Jonas Ahlström, hafva företagit en resa genom

Tyskland och derefler till Frankrike och England,

återvände han hem år 1729, för att i Götheborg etablera sig som

Köpman. Här stiftade han ett Vestindiskt

Handelskompagni, hvars Direktör han blef, och som utsände ett fartyg,

hvars befälhafvare tillhandlade Kompagniet en liten ö vid

namn Barima vid Oronoko-flodens utlopp, der man ärnade

grundlägga ett faktori ock stifta medelpunkten för Svenska

handeln på Vestindien. Omständigheterna voro likväl icke

gynnande och företaget öfvergafs, i synnerhet emedan man

just vid den tiden stiftade det Ostindiska Kompagniet, som

upptog så tillräcklig tid och kapitaler, att dess styresmän

skulle kunnat sysselsätta sig med ännu en stor och vigtig

enterpris. Sahlgren, som ifrån början varit delägare i

sistnämnda Kompagni, valdes år 1733 till dess Direktör och

förvaltade med utmärkt insigt, redlighet och anseende detta

förtroende-uppdrag. Hans handel lördes med sådan

framgång, att han innan korrt derpå förvärfvade en ansenlig

förmögenhet, hvaraf han använde en del att köpa flera gods i

åtskilliga af rikets provinser. En sådan för honom sjelf,

och genom en naturlig återverkan derigenom äfven för det

allmänna, gagnande idoghet och verksamhet, skulle redan

varit nog att göra honom aktad och ansedd; men den

utgjorde blott den mindre delen af hans anspråk derpå. Det

verkliga anspråket på heder och erkänsla var sättet huru

han använde sin förmögenhet. Det var ej blott till enskild

välgörenhet, till lindring af ögonblickets behof, till sina

underhafvandes bergning och förkofran; han gjorde ännu mer

för det allmänna. Förteckningen på hvad han för sådana

ändamål bortgaf, och hvari han biträddes och efterföljdes

af sin svärson, den ofvannämnde Clas Alströmer, är verke-