LNCrawler

109. Page 111

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 111

Konung Gustaf III:s Samtida

- 144. Carl Hårleman

- 145. Carl Fredrik von Breda

- 146. Johan Erland Rehn

grund derföre. Detta gäller om de nya byggnader han

uppfört, men de fulländningar eller tillbyggnader af gamla

han baft sig anförtrodda, har han icke sällan bortskämt

derigenom, att han icke tog i betraktande deras äldre stil.

Sådant är t. ex. fallet med tornen på Upsala domkyrka,

men ännu mer det ofvannämnda Carolinska grafkoret, som

är uppfördt helt och hållet i den antikt-moderna stilen och

på ett stötande sätt kontrasterar mot den Göthiska

byggnadens gamla alfvarliga karakter.

145.

Carl Fredrik von Breda.

Man har anmärkt att i Sverige, liksom i Frankrike,

största delen af dess utmärktaste snillen, litteratörer och

vetenskaps-idkare äro födde i provinserna, och att

hufvudstaden blott haft den äran att se det aldraminsta antalet af

dem födas inom sina murar. Hos oss är emedlertid fallet

med konstnärerne motsatt, ty af dem äro åter största

delen födde i Stockholm, om af en tillfällighet, eller emedan

hufvudstaden är egentligen det enda stället i vårt land der

större samlingar af konstverk finnas att tillgå, af hvilka det

unga sinnet kunde ledas till konstens studium eller smaken

för henne väckas. Sådan var äfven händelsen med Breda,

som föddes här den 16 Aug. 1759. Hans fader,

Dispaschören von Breda, som härstammade från en Nederländsk

familj och var en förmögen man, hade en dyrbar samling

målningar, i synnerhet af Flamändska skolan, hvilken likväl

ej förmådde göra den uppväxande artisten till en

anhängare af denna skola. Härtill bidrog, utom hans egna högre

anlag, hans lärare, den värdige Porträttmålaren, Lorentz

Paschs d. y, föredöme. Bedragen i sin förhoppning om

Målare-Akademiens högsta pris och det dermed förenade

rese-stipendium, hvilket tilldelades Åkerström, ville han

hvarken mer täfla om detta understöd eller ens följa den väg

det föreskrifver dem, som kommo i åtnjutande deraf, utan

tog i stället vägen till England, ditlockad af den store

Josua Reynolds’s rykte, med hvilken han för öfrigt

sympatiserade både i individuellt och konstnärs-lynne och hvars

manér han antog, så mycket en utmärkt talang kan forma

sig efter en annans manér. Det är samma storhet som

denne, samma praktfulla kolorit, samma förmåga öfver

clair-obscuren, samma idealisering af sina originaler —

ty del var hufvudsakligen åt porträttmålningen han ägnade

sig — och hvilka således vanligtvis hos honom framträda

mindre såsom mekaniskt fulländade kopior af ett mer eller

mindre vackert ansigte, än som på duken framställa idéer

af den persons lynne, känslor och tänkesätt han haft att

måla. Denna förmåga beundrar man i synnerhet i de fyra

Talmännens, vid 1810 års riksdag, porträtter, som finnas på

Stockholms slott. — Efter att i 9 år ha vistats i England

och under sin dervaro ha blifvit vald till ledamot af

Svenska Målare-Akademien, hemkom han år 1796 och förblef

alltsedan qvar i fäderneslandet, sysselsatt med sin konsts

utöfning. Hon var äfven tacksam mot honom och han

förtjente det genom ständigt nya och förträffliga arbeten, som

utgingo från hans hand. Jemväl staten förglömde honom

icke. Han blef Professor i teckningen, Riddare af

Wasa-Orden och Adelsman. Ett missöde hvilade likväl öfver

hans sista dagar och förmörkade dem. Sedan den af

Gustaf IV Adolf beställda kröningstaflan, som Breda skulle

förfärdiga, aldrig fått ens börjas af brist på utrymme,

lyckades det honom omsider att, ehuru först sex år efter Carl

XIII:s kröning, få begynna det förevigande på duken af

denna ceremoni, som Konungen åt honom uppdragit. Det

skulle likväl endast få begynnas. Sergels attelier hade

härtill blifvit honom upplåten; men oförmodadt hemkom

Professor Byström, som haft ett äldre löfte derpå. Taflan

måste flyttas, sålunda i hast nedtagas, förderfvades vid

hopläggningen samt under väntan på någon ny lokal för dess

uppsättning och ett mästerverk, som verlden med skäl

väntat häri få beundra, förvandlades till några spridda

fragmenter, som ännu i sitt förstörda skick väckte

konstvännens förtjusning, men hvilka det icke en gång varit möjligt

att ens som sådana rädda undan förgängelsen. Det tros

att något politiskt sqvaller och skuggrädsla, helt och hållet

utan Bredas förvållande, varit med bland de verkande

orsakerna till denna ledsamhet, som träffade Artisten och hans

arbete. Detta obehag var ännu beklagligare genom sina

vidare följder, ty det tärde på den finkänslige konstnärens

lifstråd och lade honom för tidigt i grafven den 1

December 1818.

14G.

Johan Erland Rehn

var, såsom vi ofvan nämnt, Hårlemans och Johan Paschs

samtiding, född i Stockholm år 1717 och död der år 1793.

En ganska skicklig arkitekt och derjemte en utmärkt

målare lavyr-maneret, hvari han röjer mycken raskhet och

en stor stil. Hans arkitektoniska stil beskylles deremot

för mera täckhet och smånätthet, än grandiositet, eller att

vara hvad man kallade: Fransysk, men hvartill orsaken

kanhända får sökas i den på hans tid rådande smaken, mer än

i hans eget lynne.