LNCrawler

11. Page 12

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 12

Svenske Poeter

- 13. Gustaf Fredrik Gyllenborg

- 14. Erik Johan Stagnelius

- 15. Carl Gustaf af Leopold

ter. Hon har i Clara kyrka låtit upprese ett monument

öfver honom. Hon afled i Stockholm den 13 Mars 1808.

14.

Erik Johan Stagnelius.

Efter den plan vi antagit, att något utförligare

afhandla de skalders karakteristik, som numera äro mindre

bekante och mindre gutterade af den läsande allmänheten,

men att deremot vara korta, med dem, hvilkas namn hvar

och en känner och hvilkas skrifter äro en allas tillhörighet

kunna vi åtnöja oss med att anföra de få data, som

utgöra den alltför tidigt bortgångne Stagnelii torftiga biografi.

De äro: att lian föddes den 14 Oktober 1793 och afled

den 3 April 1823, icke 30 år gammal. Men om listan

öfver hans lefnadsomständigheter är torftig , är deremot den

öfver hans arbeten så mycket rikare , både till deras antal

och till deras halt. Denna sistnämnda behöfva vi icke

afväga; efterverldens dom har redan bestämt den. Vi

nämna deribland allenast de tvänne förnämsta:

Wladimir

och

Martyrerne

, tvenne stycken, som ensamma vore nog att

bereda en vanlig poets rykte, men som blott utgöra en

ringa del af hans vittra qvarlåtenskap. Kanske bör det,

för fullständighetens skull, anföras, att han ingick i

Kansliet, men deri aldrig hann till någon högre grad än kanslist.

15.

Carl Gustaf af Leopold.

Af alla Svenske Författare ges det ingen, som, upphöjd

af den allmänna beundran , det enskilda hatet och

oförståndet sökt så djupt nedsätta, som denne. Efter Kellgren

innehade han, intill Tegners framträdande, obestridd thronen

inom Svenska vitterheten , och om denna senare i vissa

fall gjort honom densamma stridig, skall den sansade

efterverlden likväl erkänna, att det ges andra, hvari han

hvarken af Tegnér eller någon annan blifvit öfverträffad, och

att de båda store skalderne kunna bestå bredvid

hvarandra med oförminskadt anseende, likasom de i lifvet

hemburo hvarann en oförställd aktning och beundran. Deremot

nämnde vi att ingen blifvit så våldsamt angripen, så nesligt

beljugen , så skändligt smädad af sina fiender, som Leopold.

Ett slags sammandrag af denna vansinniga illska finnes i

Hammarskölds

Svenska Vitterheten

, hvari det bland

mychet annat heter: »att han aldrig förmår att bestämdt, klart

och energiskt uttrycka sin mening;» att »af alla hittills

kända Svenska Författare är det visst ingen, hos hvilken man

så saknar ren och klar logik och grammatikalisk mening

som hos Hr Leopold;» att i hans tragedi:

Oden

, framstå

alla personerna »med samma karakterlösa narraktighet och

förryckthet i handlingar och tal, med hvilken skalden

ursprungligen utrustat dem;» att »alla våra andra tragiska

försök äro vida bättre;» att det »är förskräckligt att en man,

hvilken så länge stått i spetsen för en skön litteratur, icke

kunnat komma så långt, att hafva en enda idé, som låg

högre än hans egen person.» Dessa förståndslösa

beskyllningar tillhörde kanske icke den beskedlige Hammarsköld

personligen, utan det parti, som inspirerade honom och hvars

ingifvelser han godtroget satte på papperet; men de vittna

om huru högt det omedvetet måste erkänna, att den

angripne stod öfver det och huru mycket han var det i

vägen. Man torde till hans beröm ej behöfva anföra

någonting mera talande, än dessa och dylika anfall.

Den sunda kritiken skall emot Leopold anmärka, att

han ej var lyriker, att hans vers, genom bemödandet att

göra den korrekt, kraftfull och träffande i uttrycket, någon

gång saknade denna musikaliska klang, som smeker örat och

som är det enda den stora hopen förstår värdera; att han

med en viss ensidighet hyllade den Fransyska formen och

något strängt utdömde hvad som ej var bildadt efter den,

hvaraf han äfven sjelf erfor olägenheterna , i synnerhet i

sina båda tragedier:

Oden

och

Virginia

, som kunnat blifva

vida bättre, om han vågat tillåta sig någon större frihet i

plananläggningen. Men då man nämnt dessa brister, har

man också anfört allt det, som rimligen kan förebrås

honom. Någon djup och särdeles varm fantasi är ej bland

den Leopoldska sångmöns utmärkande drag; men de

upphöjdaste tankar, ädlaste och renaste känslor, de sundaste

verldsåsigter hafva aldrig hos oss talat ett renare språk,

aldrig yttrats på mera harmoniska verser, än i hans skrifter.

Mindre njutbar för mängden, än andre poeter med vida

ringare gåfvor, kan han egentligen kallas de bildades skald,

och ju högre bildningen hos oss stiger, ju mera smaken

renas från det slagg, som dagens tycke vräkt öfver henne,

desto mer skall Leopold stiga i anseende och desto mer

läst skall han blifva.

Leopold föddes i Stockholm den 2 April 1756 och

dog der den 9 November 1829. Det första arbete,

hvarigenom han blef bekant, var ett Ode i anledning af Gustaf

IV Adolfs födelse, hvilket föranledde en strid i

Stockholms-Posten, hvarom vi redan nämnt i Kellgrens biografi. Det

förtjenar anmärkas, att Leopold sjelf på äldre dagar påstod,

det Kellgren haft alldeles rätt i den stränghet, hvarmed han

tuktat detta omogna försök, hvaremot denne vid mer än

ett tillfälle yttrade sin ånger öfver detta misstag och intill

sista ögonblicket egnade Leopold den oförställdaste vänskap