LNCrawler

118. Page 120

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 120

Konung Gustaf III:s Samtida

- 163. Lars Hydrén

- 164. Johan Floderus

- 165. Lorenz Murbeck

- 166. Erik Tolstadius

oeli Erkebiskop. Några få dagar fdre sin död presiderade

han i Donikapiilet.

1G4.

Johan Floiiehus

föddes den G Oktober 1721 i Skatelöfs socken i Småland,

drr barrs fader var Prost och Kyrkoherde. De korta

biografiska anteckningarna öfver honom innehålla de vanliga

Akademiska gradernas genomgående och slutligen hans

befordran till Professor i Grekiska litteraturen år 17G2 samt

till Kyrkoherde i Gamla Upsala år 1779. Han blef

ledamot af Nordstjerne-Orden samt af VeteDskaps-Akademien,

hvilken sista utmärkelse hart ådrog sig genom sina vackra

Latinska poemer. Ännu vackrare och sällsyntare är likväl

hans blygsamhet, som kom honom att undanbedja sig

Kyrkoherdebeställningen vid Slorkyrkoförsanrlingen i Stockholm

och Linköpings Biskopsstift, till hvilka bada embeten hau

kallades. Hau afled den 28 April 17S9.

1G5.

Lorenz Murbeck,

äldre broder till förutnämnde Murbeck, var född år 1700,

prestvigdes år 1723 och blef då genast Kornpastor vid

Tyska församlingen i Malmö, i hvilken stad hau nitton år

senare blef Svensk Kyrkoherde. Denua befattning lranu

liatr likväl kuapt tillträda, ty han utnämndes samma år till

Superintendent i Carlskrona, der han qvarblef till sin död

nr 17G9. Lärdom, ordningssinne, sträng redlighet och

outtröttlig verksamhet utmärkte denne marr. Man har om

honom anmärkt, att blott svår sjukdom kunde afhålla honom

från predikstolen, der han, om intet sådant hinder

inträffade, ovilkorligen syntes hvarje helgedag och ofta efven om

fredagarna. Icke desto mindre hade hau tid öfrig till

åtskilliga skrifters författande, hvaribland ett större verk

öf-, r Kyrkohistorien, till hvilket manuskriptet likväl gick

förloradt vid cn eldsvåda.

1G6.

Eriic Tolstadius

föddes år 1G93 i Jakobs- och Johannis-församling, der hans

fader då var Komminister. Tidigt känd genonr sina

ovan-liga predikogåfvor, i synnerhet geuom sitt lättfattliga

populära föredrag, blef han Huspredikant i tvänne förnäma hus

och år 1723 Amiralitets-Predikant vid Skeppsholmen. Som

en mängd åhörare strömmade till hans kyrka, kallades den

andäcktiga hjord, som samlade’s kring honom, på spe:»

Holm-folket». Det var likväl icke härtill allena oviljan mot

honom inskränkte sig. Han hade en gång yttrat, att om

Biskopar och lärare bättre fullgjorde sin pligt, skulle det

stå bättre till med församlingen. Detta hade till följd, att

de vördige fäderne sammanträdde, öfverlade och beslöto,

icke att hädanefter allvarligare fullgöra sina åliggauden,

utarr att näpsa den oläglige sedoläraren, som man lofvade i

intet stift skulle vinna befordran, ett löfte som man

verkligen höll bättre, än många andra. Tolstadius beskyldes

för pietism och tillgifvenhet för den bekante Dippols

satt-ser. Aktioner tillställdes mot honom och hau måste

försvara sig, än inför Konsistorium, än inför Kämuers-Rätt,

än inför en särskild t tillförordnad Kommission, men hau

hade den lyckan att undgå alla dessa faror och att

öfver-allt frikännas, ja, till och ined att härigenom vinna ökadt

anseende och flera åhörare, förföljelsernas vauliga frukt. T.

var emedlertid en, om möjligt, ännu mera praktiskt, än

theoretiskt renlärig, Kristen, ty hans vandel var

exempla-risk, om någonsin en menniskovandel kan kallas så. Hatt

älskade religionen^ men älskade henne icke i de toma satt’

serna, utan i sina ittcdmenniskor och i sjelfva sina fiender.

Ingen behöfvande gick från honom ohulpen, om hjelp var

möjlig — och en mängd anekdoter berättas om huru han,

obekymrad om sig sjelf, ofta blottat sig på det nödvändigaste

för att räcka en skärf åt den behöfvande — ingen lidande

otröstad, ingen ovän eller motståndare oförsonad. llanJ

anseende var äfven så stort och allmänt, att till och med

från främmande länder kommo persouer att höra honon1

och hugsvalas af hans ord och umgänge. Domstolarna be*

gagnade ofta hans menniskokännedom och hans

öfvertal-ntngsförmåga att utreda invecklade brottmål och bring11

förhärdade förbrytare till bekännelse. Man ville belött“

honom med yttre utmärkelser, men hau undanbad sig den)’

Sålunda var hau ämnad till Theologiie-Doktor, och Konung

Fredrik ville göra honom till sin Ofver-Hofpredikant saín*

till och med fördubbla hans lön, men T. vägrade att emot’

taga dessa förmåner. Han utnämndes likväl till

Kyrkoherde i Jakobs-och Jolrannis-Församlingar utan att hafva sökt,

eller ens anat, det. Här fann honom döden under ett oför"

trutet utöfvande af sitt kall år 1759. Som han aldrig sam’

lat några jordiska skatter, så ägde han ej heller tillgång

att åka, ehuru hans försvagade helsa gjorde gåendet b»’

svärligt, men hans åhörare skänkte honom hästar och vagör

och då hart bortgifvit sin sista penning, blef förlusten k0’

nom ofta ersatt af obekant hand. Denna oegennytta ftr’

vånar ej hos en man sådan som Tolstadius; mera förv*1’

nande är, att han icke ens brydde sig om att samla si*J¡1