LNCrawler

129. Page 131

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 131

Konung Gustaf III:s Samtida

- 179. Olof Kexél

- 180. Daniel Solander

öfrigt icke särdeles lämpade sig. Det var mera stämdt för

glädjen äu för allvarsam ma sysselsättningar, och den period,

hvari han lefde, då man förstod att allt hade sin tid, det

redbara alvaret sin och den muntra sorglösheten sin, samt

du mangen visste förena dem båda, gynnade äfven hvar

och en, som med varm luig och goda anlag passade för

endera. Kexél var eu man af detta slag. En veckoskrift

kallad: Halten, som likväl icke hann längre äu till ellte

cummern, var hans debut på den viltra banan. Denna var

bestämd alt för honom bära mången blomma, men dess

början saknade icke sina törnen. Ilans bekanta skrift:

Mina tidsfördrif på Gäldstufvan ådrog honom en process

genom ett par lättsinniga artiklar, som den innehöll och

korrt derefter fick han en dylik för elt s. k. bref: Om

mössornas ursprung och uppförande, hvilket stötte det då

rådande riksdagspartiet, hvarför den unge Författaren —

han var då endast 22 ur — ansåg rådligast att på någon

tid aflägsna sig irån riket, och gjorde med en bekant

sjökapten eu resa till Portugal och England. Elter

återkomsten anstäldes han vid Kongl. Theatern såsom ordonatör

och blef slutligen Andre Sekreterare vid Nummer-Lotteriet,

men hvilken plats han knapt lärer huunit tillträda, emedan

han afled den 5 Mars 1795. Vitterheten, glädjen och

sången upptogo hans lefnads-verksamhet och blefvo honom

aldrig otrogna, äfven under de brydsammaste

omständigheter, hvilkas tyngd de för honom lättade, så att han knapt

niärkte deras tillvaro. Ingenting kunde rubba haus muntra

lynne, icke en gång den kännbaraste brist, som för öfrigt,

■ned mer eller mindre tryckande tyngd, följde honom lifvet

■genom, så att du han för skuld bysattes, skref han jemväl

■ häktet en slags fortsättning af Tidsfördrifvcn på

Gäld-slufvan, kallad: M in a lidsfördrif på Högvakten. Om

tonen deri är mindre liflig, torde skälet fa sökas, icke i

Författarens nedstämda lynne, utan i de tilltagande åren. För

öfrigt är hans sånginö beslägtad med Bellmans och

Hallmans, eu syster till dem, ehuru utrustad med mindre rika

gåfvor. Sterbhuskammereraren Mulpus, som man

vanligt-v’s tillskrifvit Hallman, siiges vara af Kexel. Säkrare är,

al-t han författat: Kapten Puff, Michel Wingler,

liergslags-frökcn, Folke Birgersson lill Ringstad rn. il. hvilka likväl

’ mer eller mindre mån äro imitationer efter främmande

0|’iginaler. Hans konst var egentligen härmuiugens och

an-vSudandets, ty han hvarken ägde eller gjorde anspråk på

särdeles originalitetet. Att föredraga och, der det gick an, sjunga

■■odras stycken, hvarvid han understöddes af en vacker och

klangfull röst, var det, hvarmed han helst roade både sig

°ch sina omgifuingar. Han berömmes ej blott för sin

gbit-l’gliet, utan äfven för sin godsinthet och redliga karakter,

°ch han gick ur verKleu med det sällsynta vitsord, alt der

icke hafva qvarlemnat någon fiende, kanske knapt ägt

någon.

189.

Daniel So land er

föddes ur 1735 i Piteå, der fadren var Prost och

Kyrkoherde. Han tillhörde det tidehvarf, då vetenskaperna

började uppblomstra i Sverige och det med så mycken

framgång, att vårt land i detta hänseende ej blott intog ett rum

bredevid hvilket annat som helst af Europas länder, utan

äfven syntes hafva en så rik tillgång på vetenskapernas och

konsternas idkare, all det dermed kunde förse främmande

stater. Solander blei en si desse, som skulle till utlandet

öfverföra resultaterna af Sveriges själs-odling, och som, i

det de gagnade vetandets allmänna rike, bidrogo att sprida

ålerglansen af sin egen ära öfver sitt fädernesland, som de

derigenom till någon del tröstade öfver förlusten af krigisk

ära och polilisk betydenhet. Vid Upsala Universitet, der

Solander år 1750 inskrefs som student och hvarest han i

synnerhet ägnade sig åt Kemiens och Naturalhistoriens

studium, blef han en af Linnés utmärklaste lärjungar, så att,

då tvänne Engelsmän af den store botanisten begärde en

ung man, som kunde genom sina insigter lijelpa till att

förbättra Natural-historiens i England förfallna tillstånd,

föreslog han dertill Solander, som emottog anbudet och

af-reste dit. Genom bekantskapen med en ansedd man, vid

namn Filip Carteret Wibb, hvilken fattade en särdeles till—

gifvenhet iör honom, fick lian ett lyckligt tillfälle att öfva

sig i Engelska språkets svåra prononciation, emedan Wibb

förde honom med sig på sin landtegendom och anbefallde

sin fru och dotter, att sysselsätta sig med den intressante

främlingens initierande i deras modersmål, och hvar skulle

dettas genius bättre inhämtas, än från skönhetens läppar?

Han blef också, hvad som sällan händer en utläuning, su

fullkomligt hemmastadd i Engelskan, alt han talade det

lika som en infödd. En tillfällighet afliissnade honom för

O O

någon lid från England. Han hade neinligen gjort ett

besök hos en vän ombord på elt krigsskepp, som låg

segel-färdigt i Londons hamn. Oförmodadt fick detta befallning

att afgu till -Kanariska öarna, och som tiden icke tillät att

landsätta gästen, måste han medfölja fartyget pa dess

expedition. Denna lände ’emedlertid både honom och

vetenskapen till nytta, ty han erhöll en matroslolt i de rika

prispenningar, hvilka lillföllo fartyget för de priser det

under resan uppbragt, och pa Kanariska öarna fick han

tillfälle att studera deras naturalhistoria. Återkommen till

London, biträdde han Herrar Ellis och Brander, hvaraf