LNCrawler

137. Page 139

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 139

Konung Gustaf III:s Samtida

- 188. Henric Liljensparre

- 189. Axel von Fersen d. y.

sin förbrytelse, igenskafla förlorade saker, och återställa

0rdningen, i fall den blifvit störd. Gustaf III ansåg honom

afven såsom alldeles oumbärlig på sin plats, och gaf

ho-n°m flera bevis på sin tillfredsställelse, såsom:

Lagmans-*’tel, adeligt stånd, Nordstjerne-Orden och förläning af

halfya Humlegården på 30 år. Några månader efter

^ustaf IILs död utnämndes han till Under-Ståthållare, i

^Vilken befattning han också flera månader förvaltade

Öf-’erståthullare-Embetet. Den nya Regeringen sökte

emed-Wtid att småningom aflägsna alla Gustafs gunstlingar och

väuner och Liljensparre trallades af samma öde. Hans onåd

yttrades likväl, som för de fleste, i en moderat form, då

i början af år 1793 förordnades att afgå till Svenska

^ornern såsom biträde åt dåvarande Regering. Vid afresan

lran fäderneslandet tog Liljensparre vägen öfver Köpenhamn,

’kr han uppehöll sig några dagar, ocb, såsom ett bevis

Wuledes hans fortjenster som Polis-Chef äfven

uppskattades i grannriket, må nämnas, att Polis-Direktören (som

^enna befattning i Köpenhamn kallas) anmodade honom

•öed sin närvaro hedra polisens session, vid ett märkligt

hrottmals-förhör derstädes. Liljensparre infann sig också,

°ch emottogs vid inträdet med den största utmärkelse, samt

Nödgades inlaga Ordförande-stolen under de 3:ne timmar

han derstädes uppehöll sig. Efter Gustaf Adolfs

upphö-lelse på thronen, blef Liljensparre äfven delaktig af det

a^niänna försonlighets-system, hvarigenom Konungen sökte

^°ls godtgöra Förmyndare-Styrelsens orättvisor, dels bedra

s’ö faders minne genom det hau hedrade och utmärkte dem

han omfattat med sin ynnest och förtroende. Liljensparre

lemkallades således, ocb då Konungen ej kunde förmå

ho-ll0>n att åter emottaga polis-styrelsen i liufvudstaden, erhöll

han en plats i General-Tull-Directioneu, samt utnämndes

horrt derefter till Kronans Ombud hos Tull-Arrende

Socie-*ctcn. Pör den framgång, hvarmed hans ihärdiga och

out-^ötteliga nit, ätt upptäcka sin Konungs och välgörares

ba-tlC|nan, kröntes, erhöll hau äfven uf Gustaf Adolf, såsom

helöning, förläning af den återstående delen af

Humlegår-dock likväl ej för längre tid, än den, hvarunder han

fedan innehade hälften, — den enda ekonomiska fördel han

Staten undfick. Hans sista ur förbittrades nagot genom

P’ocessen med Grevesmöhlen, hvars fiendskap han rakat

Uth‘aga sig. Han afled den 5 Januari 1814.

189.

Axel von Fersen d. y,

af Riks-Rådet Grefve von Fersen, (se ncdanföre) föddes

0,1 4 September 1755. För att fullända hans uppfostran,

skickade hans fader honom vid 16 års ålder till en anstalt

i Braunschweig och derifrån till Krigs-Akademien i Turin,

hvarefter han gjorde en vidlyftig resa kring de flesta

Europeiska länder. Återkommen till Sverige år 1775,

utnämndes han till Kapten vid Lifdragonerna, men reste snart till

Frankrike, der ban, dels för sin faders skuld, hvilken var

Chef iör det Franska partiet i Sverige, dels för sin egen

intagande personlighet, förut var väl anskrifven ocb redan

erhållit en Officerspost. Han upphöjdes nu till Öfverste i

Fransk tjenst och deltog som sådan i Amerikanska kriget,

hvarest han bevistade flera af dess betydligaste företag.

Efter återkomsten blef han Chef för regementet

1loyal-Sucdois, lemnade Frankrike för någon tid iör att åtfölja

Gustaf III på resan till Italien, men återvände sedan till

Paris och Franska hofvet, vid hvilket han stod i högt

anseende och, som det berättas, åtnjöt drottningens utmärkta

ynnest. Hans tillgifvenhet för Kongl. familjen, ännn mer

ökad genom hans aristokratiska tänkesätt, förmådde honom

att ej öfvergifva henne, då alla andra tycktes göra det, och

han var henne sålunda följaktig på den olyckliga flykten

till Varennes, hvilken man så oförsigtigt ordnat och utfört,

att den ej kunde annat än slå felt och ännu mer förvärra

hofvets ställning. Efter denna händelse begaf sig Fersen

tillbaka till fäderneslandet, åt hvars tjenst han sedermera

ägnade sig och till hvars högsta värdigheter han småningom

upphöjdes, såsom till General, Riksmarskalk, En af Rikets

Herrar, Serafimer-Riddare, Upsala Akademis Kansler och

ledamot i Regeringen under Konungens frånvaro. Ehuru

således märkvärdig genom sin lefnad, skulle han bli det

ännu mer genom sin död, hvilken altid skall utgöra en

fläck i Svenska adminislratiouens historia, icke så mycket

genom sjelfva faktum, som genom den 6kändliga intrig,

hvilken gjorde det möjligt. Fersen var Aristokrat, men i

detta ords vackra betydelse, ty långt ifrån att, som så många

andra af sitt stånd, vilja uppoffra allt och snart sagdt främst

af allt fädernesland och Konungmakt för sitt stånds och sina

enskilda fördelar, älskade ban dessa båda och ville deras

väl främst af allt, samt älskade sitt stånd blott derföre, att

han ansåg det utgöra en nödvändig ingrediens i bådas

väsen. Upphöjda tänkesätt, oegennytta, ridderlighet i detta

ords fulla bemärkelse, tillerkännas honom allmänt och det

enda, man kan tillvita honom, var en viss stolthet, mindre

i själen, än i det yttre, som stötte dem, hvilka icke

närmare kände honom, och förskaflf-"’ honom fiender, ej

endast ibland dessa senare, utan älv- bland dem af hans

krets, som denna stolthet egenteligeL ;■ ’de. Härtill kom

hufvudsakligast den ynnest han, och ännu mer hans syster,

Grefvinnan Piper, åtnjöt hos Carl XIII och dennes gemål.

För att tillintetgöra det inflytande som häraf blef en följd,