LNCrawler

14. Page 15

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 15

Svenske Poeter

- 15. Carl Gustaf af Leopold

- 16. Johann Magnus Stjernstolte

- 17. Gudmund Göran Adlerbeth

och beundran. Anställd som Lideniansk Professor i

Upsala, blef han der personligen känd af Gustaf III, som år

1786 kallade honom till sig, utnämnde honom till sin

handsekreterare och drog honom in i sitt dagliga umgänge,

hvarmed han hedrades intill monarkens död, utan att ens

kriget deri gjorde något afbrott, emedan han lät honom

komma till sig i Finland år 1789. Oaktadt den aktning,

man kan nästan säga vänskap, hvarmed Gustaf omfattade

honom, utmärkte han likväl honom lika litet som andra

snillen med yttre distinktioner; det var först efter

Konungens död som dylika tilldeltes honom, och som han

befordrades till Kansli-råd, Stats-sekreterare, Adelsman och

Kommendör af Nordstjerne-orden, likväl utan att i egentlig

tjenstgöring särdeles anlitas. Äfven han var en af de förste

ledamöterne i Svenska Akademien, som på Clara kyrkogård

öfver honom låtit uppresa en minnesvård och anlade sorg

efter honom.

16.

Johann Magnus Stjernstolpe

var ett ibland de många bevisen, att det just icke alltid är

det stora, öfvervägande snillet, som bereder en Författares

popularitet, emedan få uppfatta och värdera det, hvaremot

de små gåfvorna kunna af de små omdömena lättast fattas

och mest behaga, emedan de stå dem så nära.

Stjernstolpe ägde intet snille och äfven hans talang var ej någonting

utomordentligt, men han älskade poesien med värma och

hon betalte hans kärlek med några vänliga sidoblickar. Hans

ådra flöt väl ofta endast af vatten, men hon flöt oaflåtligt,

och sjelfva dess vatten var merendels så klart och

oblandadt, att hvar och en tyckte sig kunna spegla sig deri.

Hvar och en berömde således spegeln. Det var aldrig

något djupt allvar i det allvarsamma, aldrig någon svårt

sårande udd i det skämtsamma; det var öfverallt detta lätta,

gladlynta, trefliga, oförargeliga och välmenande väsen, som

återfanns hos sjelfve mannen — ty sällan har väl någon så

helt och hållet varit sig sjelf i sina skrifter, som

Stjernstolpe — och om dessa egenskaper icke förvärfvade några

enthusiastiske beundrare, voro de likväl säkra, att behaga

mängden och att ej rent af misshaga någon. Med dem går

man just icke till odödligheten, men man bereder åt lifvet

en angenäm existens.

Få Svenske Författare hafva utgifvit en sådan mängd

af skrifter som Stjernstolpe. Sannolikt skola ej många af dem

läsas några decennier härefter, ty hans originaler äga dertill

för liten originalitet, och hans öfversättningar, som utgöra

största antalet, hafva icke denna friska, lifliga kolorit,

denna musikaliska rytm, som i längden bibehåller en vers

endast för formens skönhet; men de blefvo likväl alla på

sin tid gerna lästa, ehuru i mer eller mindre grad. Hans

första arbete på egen hand var försöket till en komisk

roman kallad:

Wilhem

, som, i synnerhet på den tiden, visst

icke var olyckligt, men hvilket han likväl aldrig förnyade.

Han har sedan i prosan endast gjort öfversättningar,

hvaribland den af

Don Quixote

är den förnämsta. Versen var

likväl det fält, der han helst dvaldes, och man har af hans

hand en mängd skrifter, till det mesta öfversättningar. Den

största och mest omfattande deribland är den af Wielands

Oberon

. De mest lyckade äro dock kanhända de af

Blumauers

Æneis

och af

Den ändelösa visan

Stjernstolpe var född i Södermanland den 8

December 1777, ingick i kansliet och avancerade efter hand till

Registrator i Krigs-expeditionen med titel af Förste

Expeditions-Sekreterare och dog i Stockholm den 17

September 1831.

17.

Gudmund Göran Adlerbeth.

Om man vill läsa äkta profstycken på den rena

förståndspoesien eller rättare det poetiska arbetet, utan allt spår af

snilleflykt, fantasi, själens värma och högre ingifvelse,

så bör man läsa Adlerbeths skrifter. De äro bevis huru

menniskan kan så oändeligen mycket när hon vill, men

derjemte huru hon bör låta denna vilja begränsas af förmågan

och ej sträfva till mål, som naturen rent af förbjudit

henne att hinna. Gynnad af lyckliga yttre omständigheter

kunde Adlerbeth ostörd öfverlemna sig åt sin kärlek för

litteraturen. Prosan var hans tydliga bestämmelse; men

som på hans tid poesin var modern och mången då på

god tro antog satsen, att poesien låg i formen, fördes

äfven Adlerbeth till den tankan, att han kunde bli poet. Han

blef det också visserligen till formen, men endast till den.

Man kan ej läsa någonting korrektare, felfriare än hans

verser, men också ingenting kallare, torrare, af den sanna

skaldegnistan mindre lifvadt, än de. Likväl bör man, för

att rättvist bedöma dem, mäta dem efter tiden, då han

dermed framträdde, då det ej får nekas, att de, ehuru

stående efter några få verklige skalders, stodo öfver

mängden af försök i skaldekonsten, som då gjordes. Sådant

måste också vara fallet för att på denna tid af ett vaknadt

skönhetssinne och af en sund kritik, då icke kotteriers

ynnest utan sann förtjenst banade vägen till anseende, vinna