LNCrawler

144. Page 146

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 146

Konung Gustaf III:s Samtida

- 196. Carl Lagerbring

- 197. Thure Gustaf Rudbeck

- 198. Carl Fredrik Pechlin

Let, arbetsainhet och klokhet äro satta utom allt tvifvel,

men icke så hans statsmanna-iusigtcr och måhända är icke

heller hans förhållande till sin monark lullkomligen

tadelfritt. Han expedierade alla dess befallningar, hvaraf

åtskilliga under kriget visserligen icke voro af klokheten

fö-restafvade, eller ens fullkomligt lagenliga. Efter vår lids

begrepp om en rådgifvares skyldigheter, hade han bordt

resignera, när hvad som honom ålades ej öfverensstämde

med hans samvete och hans öfvertygelse om landets bästa.

Kär han qvarblef på sin post, borde han åter äfven vara

beredd att ansvara lör följderna af dc åtgärder, livartill

han medverkat. Lagerbring gjorde deremot intetdera. Han

Jydde — och stämplade mot Konungen, hvars fall han ansåg

nödigt för landets räddning. Revolulionsmäunen år 1809

hade i honom en af sine förnämste ledare. Men troligen

är det mindre hans karakters opålitlighet man härtill får

gifva skulden, än de konstitutionella begreppens

outvecklade tillstånd. Hans förtjenster om revolutionen belöules

först med bibehållande vid embetet, sedermera med

Landt-marskalks-stafveu vid 1812 års riksdag och efter dess slut

med en Statsråds taburett, utom upphöjelse till Friherre,

Grefve, Serafimer-Riddare och Excellence. Han afled i

Stockholm dcu 14 Mars 1822, efterlemuande minnet af en

driftig, kraftfull, klok, och vid många tilllälleu sjellständig,

einbetsman.

197.

Thure Gustaf Rudbjsck

föddes den 21 November 1714. Ilans fader var Kaptenen

Olof Rudbeck. Då hun år 1739 ingick som Fänrik vid

Gardet, utmärktes denna, eljest ganska vanliga, händelse

derigeuom, att han var den förste som log Oflicers-examen.

Under det korrt derelter började Finska kriget, var han

en ibland de få, som ägde tilllällc att ådsgalägga mod och

mililiirisk duglighet, ehuru, i anseende till hans ringa

tjen-stegrad, blott i smärre företag. Vid Dalkarlarnes uppror

och inryckande i £tockbolin, hade han det föitroende att

bevaka Riddarholmsbroarna, en vigtig post, emedan den

försvarade avenyen till Kongl. Familjens boning. Han

belönades härföre af Konung Fredrik med en hedersvärja

och 100 dukater. I vanlig ordning avancerade han sedan,

sä ott han år 17C0 var Öfverstc för Upplands regemente,

hvilket han anförde i Pomerska kriget. Vid den stormiga

och märkvärdiga 17G5 års riksdag lick han af sitt Stand

det vigtiga förtroendet, att vara ^audtmarskalk. Efter dess

slut befordrades han till General-Major, men öfvergick

sedan till civila befattningar, blef Preses i Tull-Direktionen

och år 1772 Ofver-Ståthållare i Stockholm, ett embete,

som hon dock följande året utbytte mot det af

Landshöl-ding i Upsala. Härifrån tog han afsked år 1782 och

af-led år 1780. Af Gustaf lli hedrades han med

Friherre-diplom .och af dess fader med Kommendörsbandet af

Svärds-Orden.

198.

CiiL FnEDitiK Pechlin

var son till Holsteiuske Geheiinerådet och sedermera

Kans-Jeren von Löwenbach, hvilken en tid var Ilo’steinsk

Minister viil Svenska hofvet. Hans son kom vid endast 6 års

ålder till Sverige, der han studerade vid Lunds

Universitet och valde ganska ung krigsståndet. Ar 1733 inskrefs

lian som Volontär vid Fortifikationen, blef följande årci

Underofficer vid Adlerfeltska regementet och 1740 Fänrik.

I kriget i Finland hade han, lika litet som öfrige Svenske

Officerare, tillfälle alt inlägga någon ära, och icke heller

vid den kommendering mot de upproriske Dalkarlarue,

hvarpå han som Adjutant åtföljde Ofverste Lagercrantz;

men mililäriska iusigter fattades honom icke och ej heller

bravur och beslutsamhet, hvarpå han sedermera gaf

flerfall-diga bevis, både i krig och 1 fred. Att hans skicklighet

uppskattades, kan synas deraf, att han redan 1750 blef

Ofverste-Löjtnant vid Kalmar regemente och följande året

naturaliserad som Svensk Adelsman, då honom tilläts bära

det Kejserliga Friherre-vapnet, som tillhörde Baroueruo

Pechlin von Löwenbach. Han synes sedan den tiden ha

bortlagt det senare namnet och kallat sig endast Pechlin.

Under kriget i Pomern, som han bevistade under hela dess

lopp, utmärkte han sig vid flera tillfällen genom mod och

talang och blef äfven blesserad. Svärds-Orden och

Chefskapet för Jönköpings regemente voro hans belöningar,

hvarpå tio år senare löljde General-Majors fullmakt. Det

var likväl såsom Riksdagsman han skulle vinna sin

förnämsta märkvärdighet, och från den tid han beträdde den

politiska skådebanan, hvilket egentligen skedde år 1740, var

han en af sitt partis förnämste ledare, ett bland dess

klokaste och verksammaste hufvud. Detta parti var än

Hattarna, än Mössorna, allt som omständigheterna fogade sig,

men altid det, som stod i opposition med hofvet, och haus

öfvergång från det ena till det andra var ej sällan eu

följd af kontant handel. Då Hattarna vid 1701 års

riksdag förlorade öfvervigten, sökte deras motståndare, efter

partiers vana, att hämna sig på och undanrödja sine fai*-

licaste fiender. En af desse var Pechlin och han blef ut-

o n

voterad ur sitt Stånd ehuru med blott en rösts pluralitel och

fastän han, för att hindra detta, uppoffrat allt hvad lutu

erhållit för att öfvergå till nämnda parti. Vid 1709 års

riksdag hade likväl omständigheterna förändrat sig och

Pechlin kunde åter uppträda på Riddarhuset. Då Gustaf

III förberedde 1772 års revolution, var Pechlin en af defflj

hvilkas verksamhet han mest befarade, och han hefallle

således bans arrestering. Pechlin hade likväl fålt någon

aning om faran och,’både för att undvika den, och för al*

ordna anstalter till statshvälfningens motverkande, reste han

från Stockholm. En Officer skickades efter för att gripa

honom, och hann honom äfven verkligen icke långt från

hufvudstaden. Pechlin frågade honom då: om han hade

skriftliga order? och då den öfverraskade unge manna11

härtill svarade: nej, befallde Generalen sin kusk kör*’

Han blef väl sedermera ställd för rätta, men ingen juridisk

brottslighet kunde tillvitas honom, hvarför han

frikändes-Kort derefter tog han afsked och erhöll pension, hvarefter

han tyckes ha lefvat i lugn, endast observerande händelse1"

na, utan att söka deltaga i deras ledning. Han bevistad*

icke eu gång 1789 års riksdag. Deremot uppträdde hiiu

på den i Gelle år 1792, men röjde dervid ingen särdel®*

verksamhet, troligen emedan han insåg att ingenting; vor

der alt göra. Han ville angripa saken från en annan sidfl

och han anses allmänt som eu af de egentlige driüjädrai"’