LNCrawler

148. Page 150

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 150

Konung Gustaf III:s Samtida

- 200. Michael Ankarsvärd

- 201. Fredrik Carl Sinclaire

- 202. Johan Rosir

vid Fredrikshamn den 15 Maj 1790 och till den ännu

större och mera afgörande vid Svensksund den 9 Juli,

genom den förstärkning af några och sextio fartyg han dit—

förde och hvarigenom bataljen blef möjlig att gifva i trotts

af den olyckliga reträtten från Wiborg några fä dagar

förut. Gustaf III förklarade honom sitt slora välbehag öfver

hans förtjenster och utnämnde honom, såsom ett bevis

derpå, till Landshöfding i Kalmar Län. Gustaf Adolf

upphöjde honom väl icke till något högre embete, men försåg

lionom med de yttre nådetecken, hvaraf dess fader låtit

honom vara i saknad, då han gjorde honom till

General-Major, Friherre och Kommendör med Stora Korset af

Svärds-Orden. Denna Gustaf Adolfs ynnest för sin faders trogne

tjenare och gunstlingar var hos honom ganska vanlig.

Sällsyntare var, alt äfven Carl XIII hedrade honom med

samma /ortroende, hvarpå han gaf det ojäfakligaste prof

då hau utnämnde honom till Landtmarskalk vid 1809 års

brydsamma riksdag. Hans åtgärder dervid voro

förestafva-de af det lugna förståndet, försonligheten och

losterlauds-kärleken. Det var hans sista offentliga värf och slutade

ärofullt en åt det allmänna ägnad ärofull bana. Han drog

sig sedan, belönad med Serafimer-Orden och Greflig

värdighet, tillbaka i det enskildta lifvets och landsbygdens lugn,

der han åtnjöt en af Försynens största välgerningar, en ej

blott hög, men frisk, glad och således lycklig, ålderdom.

Han afled på sin äldste sons egendom, Carlsluud i Nerike,

den 23 Mars 1S3S.

201.

[Fheduiic Carl Sinclaihe,

son al General-Majoren Sinclaire och härstammande från

cu Skottsk ätt, hvilken under Gustaf Adolfs tid utmärkt

sig i Svensk tjenst, föddes den 17 Oktober 1723. Efler

sin faders exempel valde han krigsyrket, blef Olllcer vid

Aboläns regemente och under det olyckliga kriget i

Finland år 17-42, inbegripen i kapitulationen i Helsingfors, som

lemnade hela korpsen i Rysk fangenskap. Han räddade

sig likväl derifrån, och återvände till Sverige, gick 1745 i

Fransk tjenst, blef äfven här fången af Osterrikarne, men

hade samma lycka att undkomma och deltog sedan i

Franska arméens fälttåg till krigets slut. Återvänd till

fäderneslandet, befordrades han der i vanlig ordning och var

vid Pomerska krigets början Major vid Ostgötha infanteri,

utmärkte sig vid flera tillfällen och fick i träfluingen vid

Lökenitz icke mindre än fem sår. Ilans mod och

skicklighet belöntes, efter krigets slut, med Oiverste-fullmakt

och en lifstidspensiou, hvarjemte han anställdes vid

dåva-rande Kronprinsens hof och upphöjdes sedan till Friherre

och Kommendör af Svärds-Orden. Är 1769 inkallades han i

Rådet och var en af dem, som Gustaf III efter

revolutionen ej allenast bibehöll, utan äfven gynnade med större

förtroenden och högre distinktioner. Han gjorde honom

nemligen till Grefve, Serafimer-Riddare och General-Guvernör

i Pomern. Dess lysande bana afbröts likväl genom en

hastig och oförmodad död under en resa till Carlskrona ar

1776. Den skandalösa Krönikan ville veta, att han stått i

ett förtroligt förhållande till Drottning Lovisa Ulrika,

måhända i anledning af den ynnest, Drottningen visade honom,

som sjelf var en följd af hans verksamhet för hennes

planer och i allmänhet för hofvets afsigter. Han var således

altid af det parti som gynnade liofvet, och beskylles i

Fri-etzkys memoirer för egenuytta och benägenhet för

despotismens grundsattser.

202.

Jo ii an Rosie

är namnet på en af de, beklagligen i sitt slag få,

utmärkelser af detta slag Sverige ägt, den af en lika upplyst som

sjelfständig öfverdomare. Må andra afgöra hvarföre dylika

utmärkelser nödgas vara sällsynta i ett land, som eljest är

ingenting mindre än fattigt på sådana af nästan alla arter,

då det kanske skall befinnas, att skälet får sökas i samma

källa, der anledningen till alla Sveriges politiska eller

sociala missöden återfinnas: i den aristokratiska andans inflytelse.

Det är nemligen bland dess adepter man altid hämtar

Kandidater till de högsta domareplatserna. Men att värdigt

bekläda dem fordras långa och brydsamma studier, och

förtjensten derstädes lyser mindre än den gagnar. Också

tillhör ingen enda af Sveriges märkvärdigaste domare och

insigtsfullaste jurister Adelsklasseu. Rosir var son af

Handlanden i Elfsborgs lan, Guno Pettersson, och född den 13

November 1709. Fadrens förmögenhet satte sonen i till—

fälle alt studera och han valde juridiken till sitt yrke,

ingick i Justitise-Revisionen och röjde der snart de

egenskaper, som sedermera utmärkte hela hans lefnad: ljust förstånd,

redlighet, allvar, flärdfrihet och orubblig sjelfständighet. De

förde äfven på en tid, då börden eller intrigen till en stor

del bestämde alla befordringar, denne inan utan

slägtför-bindelser till samma mål som efjest endast genom deras

biträde kunde upphinnas. Han blef nemligen, e/ter de

lägre gradernas genomgående, år 1750 Revisions-Sekreterare,

sex år derelter adlad och erhöll 1762

Stais-Si-krcterare-titel. Vid 1769 års riksdag var han af Ständerna uppförd

på förslag till Riks-Råd, men blef i stället Justitiœ-Kansler.

Da man är 1767 underrättade honom att hau blifvit

utnämnd till Riddare af Nordstjerne-Orden, öfverraskade

delta så den okonstlade och flärdfrie mannen, att han

sade till den person, som bragte honom nyheten: »hälsa

Konungen och säg, att jag halver inga ridderliga gerningar

gjort». Han trodde sig likväl ej kunna neka att

emotta-ga den Kongl. Nåden, hvilken sedermera följdes af flera

dylika ynnestprof, då han upphöjdes till Kommendör,

Friherre och President i Svea Hof-Rätt är 1772. Hans val’

språk som Kommendör uttrycker mannens karakter: Quod

fas cl leges sinunt. Han gjorde aldrig något annat, 5o

hvad redligheten och lagarna tilläto, men tvekade också al’

drig att göra något som de befallte. Han afled den 1^

Juni 1789; ett par år förut hade han nedlagt sitt presi’

dents-embete. I afskedsbrefvet förklarade Konungen att

ahan ansåg hela dess lefnadslopp såsom ett värdigt eflerdo’

me för domare, cmbetsinän och medborgare.»