LNCrawler

155. Page 157

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 157

Konung Gustaf III:s Samtida

- 213. Adam Fredenstjerna

- 214. Thomas Plomgren

- 215. Gustaf Adolf Reuterholm

rådande Mösspartiet. Han hade nemligen redaa som

yngling geuom sin bekantskap med bröderne Ribbing fatt

förtroendet att löra protokollet i den adeliga ligas

sammanträden, som efter Pultava-slag började alltmer och mer

organisera sig och gick ut på Carl XII;s undanskaffande

samt eu oligarkisk regeringsforms införande. Denna samma

liga, som beherskade landet ända till Gustaf III:s

revolution, förblef lian oföränderligt tillgifven och hon belöuade

honom äfven på alla sätt, ja, till och med i trötts af ett

annat Riksstånds tydligt förklarade missnöje med honom

och hans yttrade tänkesätt. Bonde-Ståndet begärde

nemligen vid 1760 års Riksdag, att han måtte ställas under

tilltal för det han i ett Memorial vid 175C års Riksdag,

der fråga var om skatteköp för några honom tillhöriga

hemman, kallat Bonde-Ståndet: y,Tjcnslcqvinnorncs söner»

och insinuerat att »gemenehopen» icke var tjenlig till

Schef-feriers skötande. Det är verkligen karakteristiskt för epoken,

att den ur folkets sköte utgångne mannen, en af lagarnas

högste vårdare, offentligen smädar folket och, i trotts af

dess uppenbart tillkännagifna förtrytelse, belönas af det

Stånd, med hviiket han blifvit införlifvad, för det han så

väl vetat tillegna sig dess högtförnäma förakt för sitt

ursprung. Och det är denna lid man företrädesvis kallat:

Frihetstiden ! Fredenstjerna, hvilken för öfrigt beskrifves

som en lagfaren och duglig embetsman, ailed i Stockholm

den 4 Maj 1772.

214.

Tiiojias Plomghen.

är namnet på en af riksdagstidernas utmärktaste och mest

betydande man af ofrälse Stånden. Han föddes den 16

Augusti 1702 i Stockholm, der fadren var Linkrämare.

Efter hans död förestod han någon tid modrens handel,

tills han sjelf etablerade en egen, och vann så snart

anseende och förtroende bland sitt stånd, att han redan 1728,

således endast vid 26 års ålder, valdes till en af stadens

äldste, hvilka på den tiden voro 48, samt till ledamot i

Borgerskapets Bemedlings-, Tolags- och

Inqvarterings-Kom-niissioner, hvarpå sedermera följde åtskilliga uppdrag, bland

annat att vara Fullmäktig i Tull-Arrende-.Societeten och

Banken. Att en så utmärkt ledamot af sitt Stånd icke

kunde förbigås vid riksdagsmannavalen, faller af sig sjelft

på en tid, då dessa voro vägen till all slags betydenhet

och uttrycket af medborgares och omgifningars aktning och

omdöme om mannens värde. Plomgren blef således för

första gången år 173S vald till Riksdagsman, och utmärkte

sig här med samma iusigter, skarpsynthet, verksamhet och

patriotism, som han i alla sina andra befattningar

ådagalagt. Hans val förnyades vid de följande riksdagarna och

han kunde, vid hvar och en sådan han bevistade, anses

som sjiileu i rådslagen och driffjedern till besluten.^

Belöningar för hans förtjenster uteblefvo icke heller. Är 1747

fick han först Assessors fullmakt, slraxt derpå

Kommerse-Råds och utnämndes några veckor senare till

Handels-Borgmästare i Stockholm — Rådmansembelet, hva/till han

några år förut valts, hade han undanbedt sig. Är 1751 blef

han utsedd till sitt Stånds Talman och förstod så väl förlika

både hofvets och representationens åsigter och intressen,

att han var lika högt ansedd af båda. Ett bevis på det

förras bevågenhet erhöll han genom upphöjelsen till Adligt

Stånd, hvilken värdighet likväl skulle ryckt honom från

en plats, der han kunde göra sä mycken nytta och var så

nödvändig för staten och enskildta, hvarföre den endast

tilldeltes hans barn. Han sjelf utnämndes till Riddare af

Nordstjerue- Orden. Att uppräkna alla de befattningar,

hvaitill han kallades, vore att uppräkna nästan alla de

sar-skildta Kommissioner och muuicipal-inrättningar, som på

den tiden funuos i Stockholm, och hvaitill ledamöter af

verldsligt och ofrälse-stånd plägade utses. Dessutom var

han oftast kallad till radslagen öfver statens ärender, till

hviiket förtroende han var särdeles, skicklig, ej blott genom

sitt skarpa omdöme och sina iusigter, utan äfven geuom

hvad som hos do högt uppsatte olta har mera värde,

emedan det först faller i ögonen och således af dem lättast

fattas: en högväxt, manlig gestalt, ett fördelaktigt utseende,

behagliga umgängesgåfvor och lätthet att tala. Denne

säl-synte nian söktes ej blott af sine yrkesbröder och af statens

mäktige, utan äfven af lärdomens adepter och valdes till

ledamot af Veleuskaps-Akademien, en utmärkelse, som på

den tiden ej vederfors andra, än verkligen utmärkta

personer, bvarförutan han hade en lycka, som i hopens ögon

mest skattas: rikedom, hvilken han samlat genom sina kloka

och fördelaktiga handelsföretag. Dessa sträckte han till

orter, som förut icke mycket besökts af Svenska fartyg,

särdeles till Medelhafvet. Hans af naturen och lyckan så

högt gyuuade lefnad blef likväl icke långvarig, ty hon

af-bröts genom en, som det tycktes, för tidig död, den 21

Juni 1754, i en ålder af icke fullt 52 år.

Gustaf Adolf Reuterholm.

Favoriter ha väl icke saknats i Svenska styrelsen mer

än i andra länders, emedan regenterna öfver allt äro

men-niskor, hvilkas tycke och tillgifveuhet råka företrädesvis

fästas vid den ena personen framför den andra, utan att

sådant alltid får antagas som prof på öfvervägande förljenst

hos den gynnade. Men någon så uteslutande och

enväldig favoritstyrelse, som Reulerholms, känna ej våra häfder.

Han var en apparition, som endast framträdde på den

politiska liorizonten med Carls regeringstid och försvann med

den; men under denna tid var han också den så helt och

hållet ensamt rådande, att regentskapsperioden med skäl

kan kallas den Reuterholmska. Han föddes på Svidja

egendom i Nyland den 7 Juli 1756. Ehuru hans fader

var Riks-Rad och ägde förmögenhet, hvarigenom sonen

skulle kunnat se vägen för sig öppnad till rikets eniheten

och äreställen, tycktes han dock icke eftersträfva något

sådant, utan nöjde sig med en Kammarherretitel, den föga

bemärkta platsen som ledamot i Tulldirektionen och

framför allt det slags anseende och värdighet, som Frimureri

på den tiden kunde förskaffa. De med Gustaf III

missnöjde hade till samlingspunkt och ögonmärke hans yngre

broder, Hertig Carl, ej för dennes högre egenskaper, utan