LNCrawler

156. Page 158

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 158

Konung Gustaf III:s Samtida

- 215. Gustaf Adolf Reuterholm

- 216. Gerhard Meyer

just för lians saknad af sådana, livarigeno.m han sa lätt

kunde användas till verktyg för en styrande liga, hvilken

lemnade honom maktens och storhetens j’ttre sken. Denne

Prins lade till andra svagheter äfven Ordensvurmeriets och

eftersträfvade att hinna de mystiska kunskapernas djup med

ännu större ifver, än den verldsliga ärans och väldets glans.

Reuterholm insåg snart huru långt man på denna väg kunde

komma, och förstod att begagna den. Dels kanhända ni

egen böjelse för mysticism och svärmeri, dels med

beräkning på mästarens böjelser, visade han sig som en af de

mest nitiske Ordensbröder, blef som sådan snart bemärkt

af Hertigen och rotfästade sig i hans förtroende. Han

be-iann sig just på en resa i Italien, då Gustaf III mördades

och Carl således emottog styrelsen. Nu liemkallades han

för att dela sin herres och mästares lycka, och den

obemärkte Kammarherren Reuterholm, som förut icke varit i

statens tjenst, upphöjdes med ens, och utan att

ha.genomgått de lägre graderna, till dess högsta värdiglieter, till

President i Kammar-Rätten, eller som det då kallades:

Kammar-Revisionen, och Ledamot af Konseljen. Följande året

utnämdes han till En af Rikets Herrar, Serefimerriddare och

Kommendör af Nordstjerne-Orden och hade således inom

tvenne år genomgått hela skalan af befordringar och

distinktioner, till hvilka hans fåfänga äfven eftersträfvade att lägga

lärdomens, vitterhetens och konsternas. Det lyckades

honom med Vetenskaps- och Rlålare-Akademicrna, hvilka valde

honom till sin ledamot, ehuru han föga eller intet gjort

för deras yrken; men han rönte ett motstånd, der han

minst bordt vänta det, hos Svenska Akademien, som, eljest

en liofinstitution, denna gång visade en sjelfständig energi,

sotn vanligen icke hört till dess utmärkande drag. Hon

låtsade ej förstå de vinkar, den allsmäktige gunstlingen lät

undfalla sig, att han önskade tillhöra henne, utan valde i

stället den frisinnade Silfverstolpe. Den uppstudsiga

korporationen borde straffas för denna förmätenhet, och

anledningen dertill togs just af den lycklige och misshagelige

rivalens inträdestal öfver Grefve Fersen, hvilket ansågs så

förgripligt, ntt Akademien suspenderades *) intilldess hon af

Gustaf Adolf åter upplifvades vid hans anträde till

Regeringen. Det var likväl icke endast maktens yta

Reuter-holms ärelystnad fikade att vinna; det redbara af dess

besittning var i ännu högre grad hans syftemål. Detta uppnådde

han ocksa; dels genom sitt Frimurare-anseende och sitt

sluga insmygande i alla Hertigens små svagheter och

böjelser, dels genom sin verksamhet, skicklighet och öfverlägsna

kraft, vann han öfver den svage prinsen ett sådant

inflytande, att denne endast såg, tänkte och handlade genom

lionom. Det får ej nekas, att Reuterholms styrelseperiod

hade sina iörtjenster. Klokt eftcrgifvande iör tiden,

erkände han den Franska republiken, bibehöll freden, vidtog

åtskilliga nyttiga anstalter, vakade öfver en sparsam

hushållning och skulle efterlemnat ett icke oberömligt namn,

om han ej befläckat det genom sin småaktighet, sin hämd-

’) Ett tillnamn, som man på den tiden gaf Ilcrtig Carl och

som lian, sällsamt nog, hade den iiran att dela med

Napoleon, var: den lille Korporalen. Då Akademien lilifvit

upphttfven, frågade någon Kellgren: »Nå, hvad tycker du

om den lille Korporalen?» — »Kalla honom inte Korporal,»

svarade Kellgren, »han ar gemen.»

lystnad, sin misstänksamhet och det odrägliga högmod han

mot alla och vid alla tillfällen lät påskina, ii vartill

måhända det äfven kom, att han bedrog deras förhoppningar, som

räknat på att få dela väldet öfver Carl, men hvilket

Reu-terholm niundsjukt behöll för sig allena. I synnerhet

tadelvärda äro hans förföljelser mot nästan alla Gustaf Ill:s

gunstlingar och anhängare, hvilka han så mycket möjligt sökte

nflägsna, och framför allt gjorde förfarandet mot Armfclt

och de, i hans anläggning invecklade, personer honom

förhatlig. Utom sitt eget hämdbegär gaf han härvid kanske

äfven något vika lör Carls personliga hätskhet mot en och

annan af de anklagade, särdeles fröken Rudenschöld. Han

kunde ej dölja för sig sjelf hvilket hat han ådragit sig, och,

feg som alla dylika karakterer, bäfvade han iör dess föij—

der. Hans fruktan öfvervägde sjelfva hans fåfänga och han

vågade icke afbida räkenskapens möjligen iuträffande stund.

Den 22 Oktober 1796, således S dagar förr än Gustaf

Adolf uppnådde myndiga år, nedlade han alla sina

befattningar och tog afsked ur rikets tjenst, ja, han djerfdes icke

en gång qvarstanna i fäderneslandet, ulan företog genast en

utrikes resa. Följande året återkom han väl och uppehöll

sig någon tid i Westmanland; men då han såg, att väl

ingen fara hotade, men också att ingen utsigt fanns till den

förlorade maktens återfående, lemnade han ånyo och för

altid Sverige och bosatte sig i llolstein. Uppstigen på

Tlironen år 1809, tänkte väl Carl på att kalla sin älskling

tillbaka, men tiderna hade förändrat sig, kanske med

åldern äfven hans lordna vänskap. Många befarade denna

känslas återupplifvande och lade sig emot utförandet af

Carls föresats. Allt hvad honom tilläts göra lör sin favorit

var således, att pryda honom med sin nysliftade

Frimurare-Orden. Fegheten lörföljde Reuterholm mer än vådan,

lian hade undgått den senare, men han kunde ej undgå

(len förras verkan, emedan hon bodde inom’ honom. Då

Svenskarne år 1813 inryckte i Holstein, lade honom

således fruktan i grafven den 26 December år 1813. Han dog

ogift, ty i hans själ fanns ej rum för någon kärlek, ens den

lofligaste och menskligaste af all sådan.

216.

Gerixard Meter.

Den ära, som omgifver denne mans namn och gjort

det förtjent att förvaras bland antalet af Sveriges berömde

mäns, är väl icke af det största och mest lysande slaget;

men hvad som ger honom ett visst företräde är, att lian i

detta slag är den ende vårt land äger att uppvisa. Han

föddes den 1 Augusti 1704, son af Styckgjutaren Meyer,

livars förfäder i tvänne led utöfvat samma yrke. I hans

C;te års ålder bortrycktes hans fader af pesten, men enkan

fortsatte rörelsen och erhöll för den späde sonen löfte om

Fa dre ris tjenst. Systemet, att på barn öfverflytta deras

faders befattningar, är visserligen icke alltid att gilla; men här

visade utgången, att den Kongl. Nåden endast gått

för-tjenstens rätt i förväg, ty ingen kunde härtill vara

värdigare, än den unge Gerhard. Redan som yngling biträdde

han sin inoder vid göromålen och udagalade bärvid en