LNCrawler

16. Page 17

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 17

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 19. Drottning Blanka

Namnkunniga Svenska Fruntimmer.

19.

[1]

Drottning Blanka.

D

enna Prinsessa har i Sveriges historia efterlemnat ett

vederstyggligt namn, såsom äktenskapsbryterska och

barnamörderska. Hon var dotter till Johan, Hertig af Namur,

och förmäld med Magnus II Birgersson, mera bekant af

det honom tillagda spenamnet:

Smek.

För att förklara de

brott, hvarför man beskyllt henne, har man skildrat henne

som en glödande söderländska, härstammande från ett land,

der alla passioner äro i jäsning, der mord och svek skulle

vara lika allmänna som intriger och vällust, och hvilken,

i det vilda land, dit hon blifvit släpad, sökte genom

utöfning af sina hemseder hålla sig skadeslös för de

försakelser, hvartill hon såg sig dömd. Denna är en af de många

fiktioner, som man en tid bortåt på god tro antagit.

Flandern är ett idoghetens och industriens land, hvars

innebyggare, fredlige köpmän och borgare, aldeles icke äro

kände som banditer och giftblandare, och hvars klimat för

öfrigt icke är så himmelsvidt olika Sveriges, att man icke

äfven der vet hvad köld och snö vill säga. Den allmänt

gängse berättelsen om Blanka är emedlertid följande:

Helt ung förmäld med Konung Magnus år 1336, hade

hon med houom tvenne söner: Erik och Håkan. Efter

ett flerårigt äktenskap tröttnade hon vid den besvärliga

äkta troheten och valde till älskare Bengt Algotsson, som

Konung Magnus år 1353, på hennes inrådan, upphöjde till

Hertig öfver Skåne och Halland. Då Ständerna emedlertid,

missnöje öfver Magni svaga regering, på hvilken Blanka

skall ha utöfvat ett alltför märkbart inflytande, valde

äldste sonen Erik till medregent, och denne, hunnen till

myndige år, ställde sig i en alltför stark opposition mot

föräldrarna, samt äfven började ett krig mot Bengt Algotsson,

hvilken han fördref ur dess besittningar, och Konung

Waldemar i Danmark, till hvilken de förtrott sig, ej eller kunde

hjelpa och skydda dem, måste de gifva vika för

nödvändigheten och ingå en förlikning med sin son, den mäktige

Erik. Denne, jemte sin gemål Beatrix af Brandenburg,

infann sig hos föräldrarna vid jultiden 1359. Vid det

gästabud som gafs, för att fira försoningen, räckte Blanka sin

son och svärdotter en förgiftad dryck, hvaraf båda afledo,

Beatrix först, men Erik, som var starkare, lefde, oaktadt

sina plågor, i 20 dagar, in på nyåret. Vid sin död skulle

han ha yttrat, att den, som gaf honom lifvet, äfven tagit

det ifrån honom. Blanka hade ingen nytta af denna

ogerning, ty efter Eriks död uppretade Rådet den andre

sonen, Håkan, hvilken man gjort till Konung i Norge, emot

fadren, som han till och med förleddes att taga till fånga,

ehuru de sedermera snart förliktes och Håkan från den

tiden aldrig upphörde att visa sin fader all sonlig vördnad.

De betryckta föräldrarna hade emedlertid oförsigtigt inlåtit

sig i förtrolighet med Konnng Waldemar, som förledde

Magnus, att, med vilkor af det bistånd han ville göra

honom mot hans inhemska fiender, till honom afstå Skåne,

Halland och Blekinge, samt låta honom intaga Gottland.

Sedan han vunnit detta ändamål, önskade han blifva qvitt

de besvärliga och onyttiga bundsförvandterna, och vid ett

besök, som de gjorde hos honom, gaf han dem båda

förgift, hvaraf Blanka dog, men Magnus räddades genom sin

läkares skicklighet, eller sin starkare natur.

Hetta är den åsigt af händelserna, som ett par af våre

äldre krönike-skrifvare framställt, och som man i allmänhet,

utan vidare undersökning, eftersagt. Lagerbring är

egentligen den förste, som underkastat saken en närmare

granskning. Det befinnes då, att den, som först omtalat denna

förgiftningshistoria, var Rimkrönikan, der det heter:

«Tha förgaff hon med bäggia thera rade

Erik, som Konung i Sverike var,

Ok hon sielff til verldina bar:

Som han i sitt yttersta sade,

At modren honom thet giordt hade.» m. m.

Denna berättelse hafva Ericus Olai och Olaus Petri

nästan ordagrannt afskrifvit, och derifrån har den

fortplantats intill våra dagar. Man bör likväl endast med den

största varsamhet tro partiers berättelser om hvarandra,

och den tid, dit dessa händelser höra, var nästan mer än

andra en partiernas tid. Det var aristokratien, som började

uppresa sig mot konungamakten, som gjorde allt för att

[1] Läsaren behagade anmärka, att nummereringen fortgår efter

Poeterne