LNCrawler

161. Page 163

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 163

Konung Gustaf III:s Samtida

- 220. Samuel Conrad Flodin

- 221. Carl Wilhelm von Düben

- 222. Clas Ekeblad

förslag till Borgmästare, hade han likväl det missödet, att

vid båda tillfällena se sig förbigången. Som en liten tröst

derföre hugnades han med Borgmästare-titel. Delta var

hela hans vandring på lyckans och befordringarnas bana,

der han för öfrigt ej heller qvarlemnat något namn för

utomordentliga insigier och suillegåfvor. Det förtroende,

han icke åtnjöt af regeringen, bevisades honom likväl af

enskildte och satte honom i stånd, att som sakförare och

kommissionär samla förmögenhet. Trött af år och

kanhända ledsen att se sig förbigången och missgynnad, tog han

afsked år 179G och dog deu 9 Juui 1800 nära 74 ar

gammal. Ogift och således utan bröstarfviugar, beslöt han

att göra ynglinga! ne af sin (Östgötha) nation till sina

arf-Viugar och anslog större delen af sin förmögenhet till

stipendier åt ofrälse studerande af Linköpings stift. Det är

denna donation, som egentligen förskaffat honom ett rum

kland dem, hvilka äga anspråk på framtidens hågkomst.

221.

Cabl Wilhelm von Düben

föddes den 2 Februari 1724. Hans fader var Riksrådet

Friherre Joakim Gustafsson von Diiben. Med sådana

anspråk, understödda af lyckliga natursgåfvor, skulle man, när

som helst, och särdeles på denna tid, göra skyndsamma

framsteg på lyckans bana. Den unge Carl Wilhelm, som

v>d IS år ingick i Kansliet, var också redan följande „året

Svenska Beskickningen följaktig till Fredskongressen i Abo,

skickades sedan till Legationen i Berlin och förestod, såsom

23:årig yngling, under Ministerns frånvaro, de

diplomatiska ärenderna derstädes under några månader. Ilaus väg

’’ar alltsedan, liksom Irån början, hofvets och diplomatikens.

^an blef Kammarherre och ^sedermera Hof-Marskalk hos

brottning Lovisa Ulrika. Ar 17(5’,i anförtroddes honom

’leu vigtiga. beskickningsposten i Ryssland, som han likväl

’eke innehade mer än ett år, emedan han hemkallades, för

ait emottaga Hofkanslers-Embetet, det han år 17G9 utbytte

’Hot Presidents-stolen i Kammar-Rätten. Ständerna hade

uppfört honom på Riksradsfärslaget, men det stannade vid

^etta allena, emedan det inträiläde korrt före 1772 års

l’eVolution och Gustai III icke hyste till honom samma

för-l|oende som Ständerna, hvartill mabända äiven kom att

^ao stod i särdeles ynnest hos hans moder, och dennas

kvoriter icke just alltid voro sonens. Som en slags tröst

den uteblifna talaren, prydde Konungen honom korrt

^e>’efter med Nordstjerne-kommeudörs-dekorationen, och da

llaO åter upplifvade Wilterhets-, llistorie- och

Antiqvitets-j^kadem

.edamöter,

®l’e~ och Bildliuggare-Akademien. Sådana utmärkelser

sked-e på den tiden ej derföre, att man var förnäm, icke ens

Crförc, att man yttrade en kall och ofruktbar kärlek för

’elenskaper, vitterhet eller konster, utan förutsatte, att man

’e,’kliget) idkade eller åtminstone värderade, förstod och

***ed upplyst –––––- „

&‘ed 17<j() Jen 29 December.

Clas Ekeblad,

son till Riks-Rådet C. Ekeblad, föddes den 30 Mars 1708

i Elbiug, der fadren då var Kommendant. Han är en af

de renaste och vackraste karakterer riksdagstiden frambragte.

Den grundliga lärdom han förvärfvade, var ej ett förråd al

glosor, alstrande högmod och sträfhet i lynnet, utan ett

verktyg och ett uttryck ål det redbara förstånd, det alvar

och den kralt, som utmärkte honom. Gynnad af lyckan

med förmögenhet och en hög börd, var lian en af dessa

sälsynta menniskor, hos hvilka naturen tyckes ha njutit af

att få räcka sin hand åt denna lycka, hvars nycker hon

eljest så ofta praktiskt förnekar, då hon ej kan hindra

deras framgång. E. ingick tidigt i Kansliet och vid hofvet, och

steg lika mycket i ynnest och befordran pa båda ställena.

Han var en af dem, som invaldes i Sekreta-Utskottet vid

deu vigtiga riksdagen år 173S, och som der alnjöto det

mesta förtroendet. De tjenster, han dervid adagalade,

belönades år 1741 med Ivaösli-Råds-värdigheten och följande

året med en beskickning till Spanska holvet; hvarpå tvänne

ar senare följde den då för tiden vigtigaste af alla

sände-budsposter: den i Versailles, hvilken erhöll en ökad

betydelse deraf, alt Ekeblud efterträdde Tessin. Mindre

angenäm sällskapsman, mindre lysande och bländande än

denne, var han dock aldraminst lika redlig och kunskapsrik

Historie- och

ten den 20 Mars 1780, blef Diiben en af dess lörste

älveusom han förut var Hedersled un o t af Ma-

atmmstone

vård omfattade något af dessa yrken.

Han

och förstod, att midt i ytlighetens hemland göra sig aktad

för sin redbarhet, sitt- alfvar och sin oegennylta. Ett prof

på denna sistnämnda gaf han då han, vid afslutandet af en

handelstraktat med Neapel, afstod till sin företrädare den vid

sådana tillfällen vanliga presenten, emedan han ansåg

Tessin, som börjat underhandlingarna, mera berättigad att

åtnjuta deras frukt. Han skulle likväl få ännu elt tillfälle

att ådagalägga, det han tjenade, ej för vinsten, men för

hedern alt gagna silt fädernesland och lör sitt samvetes

tillfredställelse. Ständerna hade nemligen bestämt en

ansenlig minskning i minister-arfvodet, hvilken besparing i

synnerhet föreföll mången olämplig, då det gällde ministern

vid Franska hofvet, på en tid, då man ansåg den yttre

prakten lör en oundgänglig ingrediens i en diplomats

uppträdande. Ekeblad trodrie sig ej böra förneka denna tidens

åsigt, då det stod i hans makt att upprätthålla den och en

eftergift derföre kunde köpas med ingen annans skada, än

hans egen. Han fyllde således med sina enskildta medel

den brist, som det allmänna lernnade i hans tillgångar;

.nen då han insåg, att detta snart skulle helt och hållet

undergräfva hans ekonomiska existens, föredrog han att

göra ett slut på utgiften genom undanrödjande al dess

anledning och begärde således att bli rappellerad frau den

ärofulla, men ruinerande, posten. Detta skedde ar 174G.

Yid sin återkomst hem inkallades han genast i Riksrådet,

der han med föga afbrott qvarblef intill sin död. Liksom

han efterträdt Grefve Tessin i Ambassadörsposten vid Franska

bolvet, så efterträdde han honom äfveu såsom

Rikskausli-Räd, hvilken befattning var närmaste steget intill

Kansli-President, ett ernbete, som han ar 1762 einotlog efter

Höpke> hvilken då nedlade det. Alla utrikes relationer

gingo i ^ år ienom honom och, med betraktande af tids»