LNCrawler

162. Page 164

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 164

Konung Gustaf III:s Samtida

- 222. Clas Ekeblad

- 223. Carl Johan Strand

- 224. Olof Rabenius

- 225. Clas Fredriksson Horn

förhållanderna och partiernas samt deras asigters skiftningar,

skalle sådant naturligtvis föranleda klander och missnöje af

de olika tänkande, d v. s. af dem, som för tillfället icke

voro rådande. Att sådant ej skedde förr än efter 18 års

förlopp i någon väsentligare man, bör mindre förundra, än

att det skedde då. En traktat var afslutad med Frankrike

om det stora vebiklet lör den tidens politik inom Svenska

Kabinettet: subsidier. Missnöje yppades vid Riksdagen år

1765, icke med traktaten, utan med beräkningssättet.

Ekeblad, som vid denna frågas uppgörande, liksom vid alla

andras, bandlat efter sin öfvertygelse, ville ej uppoffra den,

men uppoffrade i stället sitt embcte. Han nedlade det för

att på sin egendom, dit lian drog sig undan, njuta någon

tids lugn ocb få ägua sig åt sina studier, som bos honom

omfattade, icke blott vanliga kunskapsgrenar, utan äfven

medicin och anatomi. De förändrade åsigterna vid 1769 års

riksdag kallade honom tillbaka i Rådet, och han

hörsammade kallelsen, emedan han älskade sitt fädernesland och

trodde, att han här kunde vara det till nytta, ehuru han

icke gillade det rådande systemet. Det var honom ej

be-skärdt att se dess slut, ty den 9 Oktober 1771 angreps

han på sjelfva embetsrummet af ett sjukdoms-anfall, som

inom några timmar slutade hans lif.

223.

Carl Johan Strand.

Man känner icke med visshet hvarken denne mans

föräldrar eller hans födelseår. Det sistnämnda lärer likväl vara

omkring år 1728 och stamorten Södermanland. Sedan han

vid Upsala slutat sina studier, ingick han år 1758 i

Riks-Arkivet, der han efter hand uppsteg till Sekreterare, hvil

ken befattning han erhöll år 1771, jemte

Expeditions-Sekreterare-titel. Han ansågs på sin tid som en litteratör

af förljenst, hvilkct förskaffade honom en plats i Witterhets-,

Historie- och Autiqvitets-Akademien vid dennas

upplifvan-de år 17S6. Hans embete såsom Riks-Arkivarie torde

äfven ha gjort, att han ansågs sjelfskrifven härtill. En

samling poemer, utgiina under titel: Mina tiäsfördrif och

hvaraf ett stycke, kalladt: En tiggares testamente, i

synnerhet gjorde lycka, är, utom hans inträdestal och ett par

afhandlingar i Akademien, det enda man vet om bonom

som författare. Han afled den 25 Mars 1795.

derpå, till honom dedicerade sitt 18 år senare utgiina

arbete: Mosaischcs ReclU. Efter återkomsten blef han år

1760 Akademiens Ombudsman. Som ett bevis på det

anseende, hvari han stod såsom utmärkt jurist, kallades han till

den da för tiden betydliga förtroendeposten att vara

Sekreterare i Ständernas Justitia:- Deputation vid 1765 års

riksdag-Belöningen för denna befattnings mödor tillföll bonom året

derpå, då han utnämndes till Professor i den praktiska

juridiken, en profession, som indrogs efter hans död. Denna

inträffade alltför tidigt den 16 Maj 1762, således i en

ålder af endast 42 år. Han var en man af snille,

skarpsynt-het, ovanlig arbetsamhet och vidsträckta juridiska kunskaper.

Beklagligen tillät honom hans korta lefnad föga mer, än

ordnandet af materialier till de verk, han ärnade författa.

Ett sådant var ett sammandrag af Rikets lagar och

stadgar, hvilket på Ständernas begäran uppdrogs åt hononii

De Fatis Littcralurm Juridical in Succia, som afbröts

genom lians frånfälle, en Disputation: De antiquis

Vestro-Gothiai Legifins, af vara bästa historieförfattare citerad

såsom en hufvudsaklig källa o. s. v. Han var gift med eU

Fröken Brunkrona, hvilket föranledde den ena af hans

ännu efterlefvande söner att upptaga modrens namn.

225.

224.

Olof Rabenius

föddes år 1730 i Leksand i Dalarna, der hans fader var

Prost och Kyrkoherde, studerade i TJpsala, och blef

der-städes vid endast 22 års ålder Juris Utriusque-Doktor och

samma år Docens i Juridiska Fakulteten. Efter den tidens

sed, företog han, år 175G, till sin bildnings fulländande, en

utländsk resa, i synnerhet beräknad pa att besöka

universiteter och göra personlig bekantskap med lärde ocb

utmärkte män. R. gjorde äfven en mänd sådana och deribland

med den namnkunnige Michaelis, hvilken för den ännu

unge mannen fattade en särdeles aktning och, som ett bevis

Clas Fredriksson Horn,

son af den bekante Generalen Grefve Fredrik Horn, känd

för sin tapperhet, sin djerfva karakter och sin entusiastiska

tillgifvenhet för Gustaf III, hvilken han ville ådagalägga g C’

nom det han utbytte sitt namn mot Gustaf svän, men hvarS

kärlek sedermera förbytte sig i ett lika blindt’ hat. DenH®

mans ende son var ifrågavarande Clas Fredrik Horn, bekan1

mindre genom sina poetiska verk, än genom sin svärmiska ocb

excentriska karakter och deraf följande olyckor, föddes 1

Stockholm den 18 Maj 1763. Fadrens anseende, i

förening med hans egna älskvärda egenskaper och talanger)

beredde hans framgång på tjenstebanan, så att han reda11

vid 22 års ålder var Major vid fortifikationen, då han tog

afsked ur krigstjeusten, måhända i anledning af den bry1"’

ning, som uppkommit till följe af fadrens förhållande til*

Konungen och hvilket äfven inverkade på sonens sinneS’

stämning. Denna sinnesstämning, ännu mera retad genoi0

1789 års händelser, Säkerhets-Aktens genomdrifvande, fr’

drens arrestering samt de nya frihetsidéer, den börjande

Franska revolutionen satte i omlopp, förmådde Horn 1,11

deltaga i den sammansvärjning, hvars enda följd blef lonO’

mordet på Konungen, utan den ringaste inverkan på land«15

politiska skick eller till utvidgande af den frihet, Horn o^1

någre andre exalterade trodde sig kunna återväcka. Jei»te

sina medskyldige dömdes han förlustig lif, ära och godSl

men bilan träffade endast mordets verkställare, och de öfr’§e

deltagarena undsluppo med fängelse eller landsförvisning

Bland dem, som det sistnämnda alternativet träffade, ’^r■

äfven Horn, hvilken, under namn af Fredrik Classon, oe

satte si" i Köpenhamn, der han egnade sin tid åt vitter

beten, hvilken han älskade mer än han kunde sägas

ty hans anlag derföre voro på intet sätt utomordentlig8’

och de skaldestycken, han utgifyit, röja bemödande i f°r