LNCrawler

166. Page 168

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 168

Konung Gustaf III:s Samtida

- 232. Carl Gustaf Nordin

- 233. Anders Chydenius

- 234. Johan Gustaf Flodin

- 235. Johan Henrik Lidén

tiden sysselsatt sig dermed och utgifvit dem under antika

namn. Orimligheten af en sådan sats är för mycket i

ögonen fallande, att behöfva bevisas.

233.

Anders Chydenius.

Född i Kajaneborg i Finland år 1729 af en presterlig slägt,

valde han sina faders lefnadsyrke, blef Magister, Predikant

vid ett litet nybygdt kapell, der han qvarblef i 17 år och

utnämndes först år 1770 till kyrkoherde i Gamla Carleby,

der han afled år 1803. Han var en man framom sin tid

och såsom sådan förtjent att ihågkommas af efterverlden.

Fullmägtig för Österbottens komministrar vid 1765 års

riksdag, utgaf han tvänne skrifter kallade:

Källan till rikets

vanmagt

, samt

Rikets hjelp genom ett naturligt

finanssystem

, hvari han uttryckte frisinnade statsekonomiska ideer,

men hvilka icke öfverensstämde med det rådande partiets,

hvarföre detta intrigerade så, att författaren blef af sitt

stånd utvoterad Denna motgång afskräckte likväl icke

Chydenius, kvilken vid 1778 års riksdag afgaf ett

memorial om religionsfriheten, vann priset för sina svar på flera

akademiska frågor och i en skrift, kallad :

Tankar om

husbönders och tjenstehjons naturliga rätt

, röjde en aktning

för menniskovärdet och en upplysning, som i synnerhet på

den tiden voro ingenting mindre än allmänna. Han var

dessutom en praktisk theolog, en förståndig landthushållare,

en utmärkt stilist och en lycklig talare. Hans förtjenster

blefvo ej heller aldeles obemärkta, ty ehuru han icke steg

till någon hög andelig värdighet, blef han likväl Prost,

Theologie-Doktor och Ledamot af Nordstjerne-Orden.

234.

Johan Gustaf Flodin

var född år 1741 i Thorshälla. Dess fader, som var Handlande,

ville likväl låta sonen ägna sig åt det lärda ståndet, för

hvilket han hade böjelse, och skickade honom således först

till Strängnäs, samt derifrån till Upsala, hvarest han år

1764 blef Magister och prestvigdes tre år senare. År

1761 anställd som Hofpredikant, utmärkte han sig väl icke

hvarken genom lärdom eller talanger, men så mycket mer

genom sitt smidiga väsen och sin beredvillighet, att gå de

maktägandes önskningar till mötes. Han var en af dem,

som voro bestämde att göra lycka, ty vid 32 års ålder

utnämndes han till Kyrkoherde i Adolf Fredriks församling

i Stockholm med Solna till annex, blef 6 år senare eller

år 1779 Theologie-Doktor och 1786 Pastor Primarius, samt

tillika Öfverhof-Predikant och således Preses i både

Stads-och Hof-Konsistorierna. Det förtroende han erhöll, att

besörja Kronprinsen Gustaf Adolfs undervisning i

Kristendomen, förvärfvade honom äfven dennes ynnest, hvarpå han

också erhöll flera bevis såsom

Nordstjerne-Kommendörs-värdigheten och Westerås biskopsstol, på hvilken han

upphöjdes år 1800. Dessa nådebevisningar af bade Gustaf III

och dess son voro ingenting särdeles ovanligt emedan,

såsom vi förut anmärkt, den sistnämnde ofta gynnade sin

faders gunstlingar; sällsyntare var, att äfven Carl gjorde

det. Flodin var likväl en af undantagen, hvartill hans

tillgifvenhet för makten, i hvars hand denna måtte befinna

sig, kan anses som orsak. Han blef nemligen af

Förmyndareregeringen år 1794 utnämnd till Ordensbiskop. Hans

dödsår inföll år 1808.

235.

Johan Henrik Lidén

är en bland de män, af hvilka sjelfva det tycktes ha

berott, att gå hvad väg de velat till ära och utmärkelse, men

som, framför den personliga fåfängans eller ärelystnadens

tillfredsställelse, föredragit den inre tillfredsställelsen att

njuta af naturens och menniskosnillets verk och att gagna

samtid och efterverld genom en stilla, mera nyttig än

lysande, verksamhet. Han föddes den 6 Januari år 1741 i

Linköping, der fadren var Theologie-Lektor och Prost.

Efter vanliga studier, en korrt tid tillbragt såsom

Informator i Finland och Magistergradens tagande år 1764, hade

han kommit till den ålder, då den unge mannen känner

sin bestämmelse och vet åt hvad lefnadsbana han vill ägna

sig. Denna blef för Lidén, om vi så få kalla det, den

kontemplaliva lärdomens. År 1767 fick han ett tillfälle

att på ett af dessa eklatanta sätt, som verlden så lätt fattar,

derföre att de anslå hvad hon kan fatta: de yttre sinnenas

retelse, ådagalägga det hans umgänge med de döda

skatterna icke varit utan frukt för det praktiska lifvet. Kongl.

familjen med hela hofstaten besökte nemligen Upsala och

en disputationsakt anställdes öfver theser, dem drottning

Lovisa Ulrika uppgifvit. Lidén utsågs härvid till förste

opponent och hans lyckliga talgåfva, det lifliga och

snillrika i hans föredrag, understödda af en fördelaktig

kroppsbildning, gjorde ett så gynsamt intryck på de närvarande,

och särdeles på drottningen, att hon lät komplimentera den

unge lärdomskämpen genom sin son, Kronprinsen, och

förnyade förklaringen af sitt välbehag till honom personligen,

då hon följande dagen besökte bibliotheket. Denna

utmärkelse af de högre personerna skulle kunnat göra Lidéns

lycka, om han eftersträfvat hvad man vanligen förstår med

detta namn. Han gjorde det likväl icke. Den lycka han

önskade, behöfde han ej söka eller emottaga af jordens

mäktige. Följande året företog han en utländsk resa, på

hvilken han tillbragte tvänne år och besökte derunder

England, Frankrike och en stor del af Tyskland. I Paris var

han nära att mista lifvet, emedan ett skott från gatan

lossades emot honom och skulle ofelbart dödat honom, om

han ej händelsevis i detsamma böjt undan hufvudet och

nu undslapp med en afskjuten hårlock. Anledningen till

detta nidingsverk kunde aldrig upptäckas, huruvida den var

våda, misstag om person eller verkligen anlagd plan.

Hemkommen till Sverige, utnämndes han till

Historiarum-Adjunct vid Lunds Universitet under Lagerbrings

tjenstledighet, men Kronprinsen Gustaf, som ville behålla honom

qvar i Upsala, således i sitt grannskap, utverkade hans

permission. Hans ryckte såsom lärdomens och vitterhetens

både vän och idkare var redan så spridt, att han inkallades

till ledamot i det du för tiden anseddaste vittra Svenska