LNCrawler

171. Page 173

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 173

Carl den XII:s Samtida

- 239. Anders Lejonstedt

- 240. Axel Erik Roos af Hjelmsäter

- 241. Adam Ludvig Lewenhaupt

Cari cien XIIss

239.

Anders Lejonstedt.

Den bekante Apothekaren i Upsala, Wolimhaus, hade

tvanne söner, som voro bestämda till en helt annac bana,

Sn lädrens, och der de, —hvad han vid sin inflyttning till

Sverige minst kunde vänta — skulle uppstiga till statens

hö gsta värdigheter och bli stamfader för tvänne Grefliga

familjer. Den ene var Kongl. Rådet och Landtmarskalken

Grefve Gyllenborg, den andre den, hvars bild var planch

föreställer: Riks-Rådet, Landtmarskalken Grefve Lejonstedt.

Han föddes i Upsala år 1(549, studerade och gjorde, efter

Studiernas slut, en utrikes resa, vid återkomsten hvarifrån

han ingick i kansliet och blef, äfven som hans. broder,

ledamot af den kommission, som skulle befordra

reduktionens verkställighet. Det nit och den oförskräckthet, han

härvid ådagalade, gjorde hans lycka. Han adlades redan

:,i’ 1G86, hvarvid han antog namnet Lcjonslcdl, och

användes vid åtskilliga diplomatiska värf, deribland tvänne

beskickningar till Brandeuburgska hofvet, af hvilka en hör

till de drag man skulle önska utplåna ur Carl XII:s

historia, emedan de visa, att hjelten hade sin småaktighet, så väl

som nfigon lilen menniska, och ville hämnas på fiender, som

’oro honom ovärdige. Konungen hade utlärdat ett edikt

i»ot pietisterne. Detta hade den beryktade Dippel i en

skrift tadlat och kallat det brutalt och ol.igligt. Häröfver

hlef Carl så uppbragt, att han affärdade ett eget sändebud

till Brandenburgska hofvet, hvilket det lyckades att utverka,

det Dippel blef laudsförvist och hans skrift bränd af bödeln.

Ett vigtigare uppdrag hade förut varit honom ombetrodt,

öeinligen att med nyssnämda hof afsluta de tvistigbeter om

Romerska gränsen, som allt sedan Westfaliska freden varit

oåfgjorda. Då 1719 års riksdag börjades, utnämdes Friherre

fibbing till Landtmarskalk, men denne icke 50.årige man

afled hastigt, då riksdagen varat blott några veckor, och den

^hårige Friherre Lejonstedt valdes till hans efterträdare.

Öet var första gången Ridderskapet och Adeln utöfvade

^enna nyförvärfvade rättighet. Hans välförhållande belöntes

med inkallande i Riksrådet, Presidentskapet i Rammar-Re

’■sionen och Grefve-värdigheten. Han afied den 10

Oktober 1725. Han ar äfven känd som författare till några

tillfällighetsverser.

240.

Axel Erik Roos av Hjelmsater

^ddes år 1C84, ingick som helt ung i krigsstjenst, var)

;*urik ur 1700, då han bevistade landstigningen på Seelandl

och slaget vid Karva, följde sedan konungen i hela dess

krig och blef hans lifdrabant år 1709, en förtroendepost,

som då var af mera betydenhet än sedan, emedan den

innebar skyldigheten att vara med i den hetaste elden och

således var kännetecknet till den största tapperhet. Såsom

sådan var han Carls följeslagare till Turkiet, der han vid

kalabaliken, då Konungen, som nödgats leinna det

brinnande huset, fallit omkull på gården, kastade sig ofver honom

och emottog de sabelhugg, som voro honom ämnade. Carls

lif frälstes härigenom, och äfven bans käcke försvarares,

ehuru Roos biel illa sårad och jemte Konungen fången.

Hans blessyrer voro ännu icke fullt läkta, då han

hemskickades till Sverige för att underrätta Regeringen om

Konungens tillstånd. Carl hade redan belönt sin räddare med

utnämningen till General-Adjutant och Ofverste för Södra

Skånska kavalleri-regementet. Då Konungen återkommit till

Stralsund år 1715, mötte Roos honom der, skickades som

sändebud till franska hofvet, följde Konungen till Korska

fälttågen, befordrades till General-Rlajor och transporterades

iill Ofverstebeställningeu vid Nylands Dragoner, samt

deri-från vid Bohusläns. Ar 1740 tog han afsked ur

krigstjen-stcn och blef Landshöfding öfver Elfsborgs Län, hvilken

beställning han nedlade år 1749, då han erhöll

General-Löjnants rang. Vid Riddareordnarnas stiftelse blef han en

af de förste riddarne af Svärds-Orden, hvarpå sedan följde

Kommendörsbandet. Han afled år 1765 i en ålder af 81

år, sedan han öfverlefvat sina många barn och slöt sin

Fri-herrhga ätt. Roos var lika utmärkt genom manligt behag

och älskvärdhet, som genom mod och själsadel. Ett

kär-leksäfventyr, som han hade under ett af sina fälttåg, tros

vara ämnet till Teguers Axel.

Adam Ludvig Leweniiadpt,

son af Riksrådet och Generalen L. W. Lewenbaupt, föddes

i Svenska lägret utanför Köpenhamn år 1659.

Anmhrk-ningsvärdt nog, hade ynglingen, som var bestämd att bli

Carl Xll:s förnämste General näst Stenbock och en af de

utmärktaste i Svenska krigshistorien, från början ämnat sig

Iill den civila embelsmannabanan, förmåddes blott af

omständigheternas tvång att välja krigsyrket, och fattade aldrig

någon särdeles böjelse för det stand, at hvilket han gjort

så mycken heder. Han studerade, icke ytligt, utan

grundligt, i Lund, Upsala, Wiltenberg och Roslock, företog en

vidlyftig utländsk iesa , åtföljde sin svager Gyllenstjerna på

dess ambassad till Ryssland och iörst, då han märkte alt