LNCrawler

172. Page 174

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 174

Carl den XII:s Samtida

- 241. Adam Ludvig Lewenhaupt

- 242. Pehr Ribbing

kouung Carl XI bestämdt önskade, del liau. skulle bli

soldat, iugick hau som kornett vid Svenske och Ivur-Bejerske

Generalen Bjelkes regemente, som var samladt i Brcslau.

Med detta tågade han till Ungern och avancerade till

Hytt-mästare, men tog afsked ur 1090 samt återvände till

Sverige, der hau ingick ett giftermål med sin kusiu,

Fältmarskalken Maurits Lewenhaupts dotter, hvilken förbindelse

gruudlade både hans lycka och olycka, den förra, emedan

han sjelf fann sig ganska belåten med sitt val, men den

senare, emedan lians fru lärer på honom ha utöfvat ett

inflytande, som ofta biel honom menligt, och som understödde

och utvecklade det ömtåliga, misstänksamma och altför

ret-liga lynne, hvarföre han beskylles. Betta förklarar till en

del orsaken hvarföre L., oaktadt sina stora förtjensler och

sjelfva de värdigheter, hvarlill han upphöjdes, aldrig vann

det förtroende hos lvonungen, hos kamrater eller

uuderhaf-vaude, hvarlill han visserligen \arit berättigad, och således

aldrig fick gagna sitt land och det allmänna sa, Som han

skulle kumTat. Att uppräkna alla denne mans bragder och

händelser, vore ait afskrifva en stor del al Carl XII:s

historia, hvarföre vi utnöja oss med att anföra de

huivudsak-ligaste data, som tillhöra hans enskilla biografi. Befordrad

till Major vid Ofverste Nieroths regemente, afgick hau till

Holland, i hvars tjenst det, jeiulc flera andra skulle

användas, deltog här i åtskilliga vapenskiften, bland unnat vid

Liittich, men fick afsked efter freden i Ryssvik, och då han

ej ville afbida uppfyllandet af konung Wilhelms löfle om

det första lediga Holländska regemente, återvände han till

Sverige, der hau en tid var utan någon anställning, och,

saknande egen förmögenhet, lclde tämineligen tarlligt af en

samlad sparpenning. Han öfverraskades således af en

fullmakt, daterad Seeland år 1700, hvan hau utnämndes till

Ofverste för ett regemente, soin han skulle uppsätta, och

livilket han öfvertörde till Estland. Den första drabbning,

hvari hau kommenderade, var den vid hyn Ziaggerini, den

19 Mars 1703, der hau slog en sexdubbel fientlig styrka,

som han fråntog dess bagage och 11 fältslaugor. Detta

förskaffade honom General-Majors rang. Följande året slog

hau vid Jakohsstadt med 3000 Svenskar och 300 Lithaucr,

Ryssarhe, som voro 15,000 mau starka, och den G Juli

år 1705 vaun hau den vackra segern vid Genniurthoil,

der G500 Svenskar öfvervunno Ryske Generalen

Schereme-toir, i spetsen för 20,000 mau. Som Lewenltaupt var eu

lärd man, och bokliga kunskaper på den liden ausågos

så godt soin oförenliga med vapnen, kallade man honom

på spe «den Latinske Ofversten». Efter slaget vid

Gemaurt-hofl’ sade likval Carl: «Nå, håller vår Latinske Ölverste sig

icke tapperi?« befordrade honom tiil General-Löjtnant och

lät slå en medalj öfver hans seger. Czaren hade hoppats

öfverraska honom i Mitau, dit 40,000 mau Ryssar auryckte,

men L. undkom lyckligt till Riga, hvilket mycket förtröt

Peter, som sade: »det har djefvuleu lärt honom«. Ar 1708,

beordrad att afgå med en förstärkning af 11,000 man och

stora förråder till Konungen, som marscherade till Ukrain,

angreps han af Rvssarne- vid Liessna den 28 September,

tillfogade väl den öfverliigsna fienden mycken skada, men

måste draga sig tillhaka, uppbränna större delcu af bagaget

och anlände med blott 6000 man till Carl, som han följde

under det förfärliga vinleifalllågel ur 1709 och till Pultava.

Efter förlusten af slaget, hvilken måhända icke skulle ägt

rum, om Lewenhaupts råd dels inhämtats, dels efterföljts,

dels ’ kanske med mera kraft och alvar gifvits, förmådde

han icke utan svårighet Carl att sörja för sin personligt»

säkerhet och mottog sjelf det bedröfliga uppdraget, att rädda

härens återstod. Denna räddning kunde ske geuoin ett enda

medel: en kapitulation, och vilkoret för densamma var:

fångenskap. Lewenhaupt måste dela den med Rhensköld

och Piper, hvilkas oenighet sins emellan och med L., anses

till en del hafva vållat Carls missöden under de sista uren,

till och med 1709, samt med de öfverblifne Svenske

krigarena. Han behandlades visserligen med skonsamhet ocb

aktning, men han var dock fånge och skulle aldrig blifva

annat. Hans utväxling var väl år 1710 bestämd, men Peter

fann det ej klokt att släppa ur sitt våld en så farlig

motståndare, och L.,som redan var aflord till Petersburg, måst*

återvända till Moscwa. Efter Carls död utnämnde

Drottning Ulrika Eleonora honom till Riksråd, men detta embeta

kom han aldrig att tillträda, ty han afled den 12 Februari

1719. Efter freden återfördes hans lik till Stockholm och

begrofs med förtjenta hedersbetygelser i RiddarhoImskyrkiiD

den 20 Maj 1722. Han har sjelf författat sin egen

biografi, kallad: Enväldets sl; adel ig a påföljder och aggets

bittra frulUcr.

I

242.

Pehr Ribbing

föddes ¡ Stockholm den 14 Maj 1760. Hans fader var

Laudshöfdingen öfver Götheborgs Län, Friherre Ribbing*

Soneu, som ärnat sig ut civilståndet, genomgick studier vid

Dpsala och Lunds universiteter, företog sedan, enligt tidens

sed, en utländsk resa ocb anställdes, eller återkomsten

deri-från, i Kammar-Revisionen såsom Kommissarie, hvari från

hau småningen avancerade till Kammar-Råd och slutligen

till Landshöfdiug i Upsala Län. Några mindre

diplomatiska befattningar hade förut varit honom anförtrodda.

Sin egentliga namnkunnighet erhöll hau, då han såsom en

af Adelsparliels koryféer utsågs till Landtmarskalk vid 1719

års riksdag och till Ordförande i den kommission, som skulls

döma Baron Görtz. Ransakningen skedde blott för syn*

skuld, emedan den auklagades öde var bestämdt långl törf

än den börjades, och domskälen innefattades i Ribbing*

bekanta kärnspråk: «Som en skälm har hau lefvat, so»1

en skälm skall han don! Han fick likväl ic’ke se sitt verk

fullbordadt och njuta sina mödors frukt, ty han dog hastigt

af slag den 14 April 1719, icke fullt 49 urgammal. Den

fromma folktron ansåg deltu och flera af de ö fri ge Kon»’

missions-ledamötcrnes hastiga dödsfall susom ett bevis p&

himmelens vrede öfver den orättvisa domen. Emedan

Baron Ribbing kunde betraktas som en bland stiflarena of

de nya sakernas ordning, hvilken börjades med året 17l9i

ät liidderskapet och Adeln gjuta hans bröstbild. De"

itod en tid i Riddarhus-Sekretarurens sal, men flyttades

¡fler 1S09 års riksdag upp i stora Riddarhussalen, def

leu fick sin plats längst i fonden under Wasa-vapnet, od*

ler den ännu står.