LNCrawler

178. Page 180

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 180

Carl den XII:s Samtida

- 253. Erik Dahlberg

- 254. Carl Piper

- 255. Erik Sjöblad

- 256. Johan Gabriel Sparfvenfeldt

ban hufvudsakligast bidrog, hvilket Monarken äfven erkände

■vid mölet med Danske Konungen, då han pekade pa

Dahlberg, såsom den der visat honom vägen öfver isen. Del

senare företaget mot Köpenhamn skulle sannolikt ha

lyckats, om Konungeu hade följt Dahlhergs rad och genasl

företagit anfallet på staden, hvars vallar voro så bristfälliga,

alt D. erbjöd s - . åka förut deröfver i vagn. Efter Carl

Gustafs död bL ^an, likså många andra utmärkta

personer, tillbakasatt af förmyndareregeringen och qvarstannade

som Ofverst- Löjtnant vid Södermanlands regemente i 18 år.

Han använde nu (redsåren och tjenstledighcten att författa

•let namnkunniga verket: Succia Anliqua cl Ilodicrna. Carl

XI förstod bättre begagna hans ovanliga talanger. Han

utnämnde honom år 1674 lill Generalkvartermästare och

Of-verste, sedermera till Landshöfding öfver Jönköpings Län,

och befordrade honom allt högre och högre, su att då han

iindlligen afled i Stockholm den 16 Januari 1703 i sitt 77 års

iilder, var han Grefve, Fältmarskalk, lvongl. Råd och

General-Guvernör öfver Lifland. Ilans ärofulla lefnads-alton

förhärligades al’ några bragder, hvari han biträdde Carl XII,

såsom passagen öfver Diina och slaget vid denna flod, just

dem af Carls företag, som Fredrik den Store ansett röja

de största militäriska insigterua.

254.

Carl Piper,

Konung Carl X;I:s namnkunnige minsiter, föddes i

Stockholm den 29 Julii år 1747. Fadren var Kammererare i

Krigs-Kollegium. Han ingick, efter slutade studier, i

Kansliet, iick tillfälle att följa Carl XI under hans fälttåg i

Skåne och iörvärfvade dcrunder så hans ynnest, att han gjorde

honom till Adelsman, Statssekreterare och Kansliråd, samt

på sotsängen anbefallde honom åt sin son. Dennes nåd

visste Piper äfven förskaffa sig, ehuru genom en handling,

för hvilken landet och eftervcrlden föga håller honom

räkning. lian väckte och genomdrer nemligen förslaget all

göra den femtonårige ynglingen till fullmyudig och enväldig

regent. Belöningen derföre blef utnämningen till Kongl.

Råd samt upphöjelsen i Friherrligt och Grefligt stånd. Han

åtföljde sedan Carl under hela kriget, ända till slaget vid

Pultava, der han föll i Rysk fangenskap. Intill , dess ledde

han alla diplomatiska ärcnder, och ansågs för själen i

Konungens politik. Likväl påstås han hafva sökt afstyrka

planen, att tvinga August till Pålska Kronans nedläggande,

äf-vensom förslaget att tåga till Ukrän. Åtskilliga uppgifteri

tillskrifva emedlertid oenigheten emellan honom "och

Fältmarskalken Rhensköld olyckorna under odetta tåg och

förlusten af Pultava-slaget. Fangen härstädes, fördes han till

Moskwa, der han frikostigt understödde sine medfångar.

Misstankan för en hemlig brefväxling med Carl var nära

att vålla både hans och många andra Svenskars mord, om

icke MenzchikofT lyckats afböja Peters vildsiunta afsigt. Ar

1714 flyttades ban till Petersburg, der lian illa behandlades

och derifråu till Nöleborg, der haus behandling blef ännu

sämre, och förorsakade hans död den 29 Maj år 1716.

Han hade tvingats utgifva en växel pa 30,000 Daler sill-’

vermynt, såsom ersättning för ett af Sveuskarne i Helsing-

forss hamn uppbrändt Holländskt handelsfartyg, men

hvilken växels inlösen Carl förbjöd. Detta uppretade Czaren,

och vållade den hårda medfart Piper nödgades utstå. Han

hade under sin tji ■ etid förvärfvat stora rikedomar, som

han likväl till en del använde till vetenskapernas understöd

och lemnade af enskildta medel anslag till inrättande af etl

Nosocomium vid Upsala Akademi, till hvars Kansler han

blifvit utnämnd.

255.

Erik Sjöblad

föddes i Halmstad den 28 Augusti 1647. Fadren var

Generalen, Friherre Sjöblad. Han ingick • tidigt i sjötjensten,

der ban utmärkte sig genom drift och tapperhet, så att han

år 1677 var utnämnd till Amiral. Lyckan svarade likväl

icke mot hans mod, och i slaget vid Rostock den 31 Mnj

sistnämnda år, nödgades han, efter flera timmars eld och

ett käckt motstånd, gifva sig fången åt Danske Amiralen

Jucl. Först efter kriget återkom han till fäderneslandet,

der han blef Chef för Götheborgs eskader. Carl XII

använde honom äfven vid en hemlig expedition till ArchangeJ,

men hvilken också misslyckades, emedan hemligheten icke

bättre förvarats, än att fienden’fått kuuskap derom.

Sjöblad ville nu försöka om lyckan, som svikit honom jia

krigets bana, kunde vara honom gynnsammare i det civila

embetsmannayrkets, och blef Guvernör i Gölheborg, Haus

beräkning slog likväl felt, ty’ han invecklades i en process,

som tvang honom alt tnga afsked. Han torde ha varit af

ett hårdi och ovänligt lynne, hvilket hans anletsdrag äfv.en

tyckas utvisa. Icke destomindre uppnådde han den höga

ulderu af 78 år och afled år 1725.

256.

Johan Gabriel SpARTVENrELDT,

• • c

son af Ofverste Sparfvenfeldt, föddes i Amål deu 17 Juli

1655. Deune man har eu utmärkelse, som i alla lider

varit sällsynt och särdeles var det på hans tid, nemligen af

vidsträckta resor och utomordentlig språkkunskap. De förra

gjorde lian genom nästan hela Europa och ville äfven

utsträcka dem till Afrika och Asien, hvarifrån endast pestens

utbrott afhöll honom. Haus bekantskap med det då för

tiden föga kända Slawonska språket skaffade honom

tillåtelsen alt i Rom begagna Valikanska bibliotheket. Lian

hade lärt detta språk i Moskwa, dit han åtföljt Svenska

Ambassaden år 1686, och har öfver det författat ett

lexikon. Utom nämnde språk förstod han ej blott, men talade

och skref, tretton andra, samt var dessutom kunnig i ännu

flera, så att han gjo:t samlingar af handskrifter oeh

sällsynta böcker på Latin, Grekiska och elfva Asiatiska språk,

utom nästan alla Europeiska. Det är den bekanta

SparJ-venfeldtska samlingen som förvaras på Upsala bibliothek»

äfvensom den ofvauuiimnda Slawonska ordboken. Hans

tjen-stebefaltning var hvarken vidsträckt eller maktpåliggande, ty

han bann aldrig längre, än till den af Ofverceremonimästare».

och efleisträfvade ej heller något mer, emedan hans böcker

gåfvo honom det nöje och deu sysselsättning, han önskade.

Hata tog afsked år 1712 och afled den 2 Juli år 1727.