LNCrawler

18. Page 19

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 19

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 20. Den Heliga Brita

lyckligt att ha gifvit lifvct åt en sådan himmelens

gunstling, och på det Sverige icke måtte sakna den, mer än

någon annan, har det haft den utmärkelsen, att vara

fädernebygd åt ett af Romerska kyrkans anseddaste helgon

och stiftarinnan af en bland dess förnämsta andeliga

ordnar. Flera andra, som åtnjutit kanonisations-hedern, äro

väl födda inom Sveriges gränsor, men den heliga Britas

namn bortskymmer dem likväl alla.

Hon var född på Finstads herregods i Upland år 1303

och tillhörde en af rikets förnämsta ätter, ty hennes fader

var Uplands-Lagmannen Birger Persson till Finstad,

Brahe-slägtens stamfader. Som en liten sällsamhet förtäljes om

henne, att hon, som var bestämd att så mycket tala sjelf

och låta hela verlden tala om sig, ännu på tredje året

icke kunde bruka sin tunga, hvarföre man fruktade, att

hon skulle blifva stum. Det var likväl endast ett af

dessa naturens stillaståenden midt under växten, men som

hon sedan återhämtar med fördubblad styrka. Den unga

Brita utvecklade snart med skyndsamhet både kroppens

och själens krafter, ty på sitt sjunde år började hon redan

få syner och uppenbarelser. Vid 13 års ålder gifte

man henne med den 18 årige Ulf Gudmarson, sedermera

Riksråd och Lagman i Nerike, i hviiket äktenskap hon

blef moder för 8 barn. Så tidigt invigd i verldens goda,

i allt hvad den har angenämt och lockande, följdes

mättheten ganska naturligen snart af ledsnad, och hennes

exalterade sinne började längta från jorden till det

öfverjordiska, hvilken längtan sjelf ofta icke är annat, än en högre

grad af sinlighet. Med sin man företog hon en

pilgrimsfärd till San Jagos graf i Compostella, hvarunder Ulf

Gudmarson i Arras angreps af en svår sjukdom. Den helige

Dionysius uppenbarade likväl för den bekymrade Brita, att

han skulle tillfriskna, hvilket äfven inträffade. Redan förut

hade de bada makarna frivilligt upplöst sitt äktenskap —

något på den tiden icke ovanligt — och lefvat tillsammans

endast som syskon. Efter återkomsten från pilgrimsfärden

gingo de likväl ännu längre i sitt andäktiga nit och

inneslöto sig i hvar sitt kloster, der de förblefvo till Ulf

Gudmarsons död 1344.

Fri från det enda band, som qvarhållit henne vid

verlden, kunde Brita nu återgå dit, för att obehindradt

följa sin böjelse, att egna sig till Guds och kyrkans tjenst.

Den svaga och inskränkta förmågan gjorde detta inom ett

klosters murar; den högre kraften kunde göra det änuu bättre

och fullständigare midt ibland verldens buller och

förströelser. Hon bortlade bruket af linne närmast kroppen, bar

i stället en tagelskjorta, grofva kläder och ett med knutar

beslaget tåg kring lifvet och benpiporna, tuggade en bitter

rot kallad

Gentiana,

samt underkastade sig alla möjliga

späkningar och försakelser. Men under det hon öfvade

denna stränghet mot sig sjelf, öfvade hon deremot mildhet

och barmhertighet mot andra, särdeles mot de fattige,

hvaraf hon ej allenast spisade 12 vid sitt bord hvarje dag,

utan äfven sjelf betjenade dem, skötte deras sår, lagade

deras kläder m. m. I motsats till denna ödmjukhet mot

de ringa, trodde hon sig kunna vara stolt och sträng mot

de höga och skall ofta ha förebrått Konung Magnus, med

hvilken hon befann sig i någon slägtskap, hans politiska och

enskildta misstag, hvarvid denne ganska förlåtligen snart

tröttnade och på spe brukade fråga hennes son, Birger

Ulfson, som uppehöll sig vid hans hof: «Hvad tror du

väl att din moder, min fränka, i natt drömt om mig?»

Hennes råd, varningar och bestraffningar yttrades nemligen

aldrig såsom utgående från hennes personliga mening, utan

såsom henne ingifna af en högre tanka, genom

uppenbarelser, meddelta, antingen i drömmen eller i det vakande

tillståndet. Sverige var emedlertid ett alltför litet fält för

en så verksam själ som Britas; hennes kraft behöfde lysa

på en större skådeplats, och hon företog derföre en resa

till den Kristna kyrkans hufvudstad, dit ryktet om hennes

helighet redan föregått henne. Påfven emottog henne med

aktning och välvilja, och folk af alla stånd strömmade till

att se och höra henne, att välsignas af hennes händer, och

af hennes vishet erhålla råd och tröst i sitt andeliga eller

verldsliga bekymmer. Äfven regerande personer saknades

icke bland dessa besökande. Hon hade hunnit den

ståndpunkt inom opinionen, att höghet och ringhet för henne

voro lika, ja, att den senare egde större anspråk på

hennes undseende och omvårdnad, än den förra. Under det

hon bistod, hugsvalade och uppmuntrade de fattige,

tadlade, hotade och fördömde hon icke sällan de rike och

mäktige, och sjelfve Påfven undgick icke denna lott, ty

hon afrådde honom på det bestämdaste att flytta Påfliga

Stolen till Avignon, hvilket hon förutsade skulle medföra

hans död och skada den andliga värdigheten. Då han,

som icke desto mindre verkställde sin föresats, dog några

månader derefter, ökade detta ännu mer hennes anseende.

Hon företog sedermera en resa till Jerusalem. Under

vägen dit besökte hon äfven Neapel, der hennes son, Carl

Ulfson, skall ha till den grad vunnit Drottning Johannas

tycke, att hon beslutit taga honom till gemål, ehuru han

var gift för tredje gången hemma i Sverige. Brita, som

häri såg icke upphöjelsens ära, utan äktenskapsbrottets

förnedring, bad Gud afböja denna nesa för hennes namn,

och hennes bön hördes äfven, ty han dog några dagar

derefter. — I Jerusalem, dit hon lyckligt anländt,

insjuknade hon, en följd af resans besvärligheter och

ålderdomsbräcklighet, men återställdes och kom tillbaka till Rom,