LNCrawler

184. Page 187

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 187

Samtida utmärkta Personer

- 261. Gustaf Fredrik af Wirsén

- 262. Carl de Géer

- 263. Hans Henrik von Essen

som sergeant vid flottan, men hvilken väg både

bristande lust och svagare hälsa förmådde honom öfvergifva.

Utgången visade också, att han häri icke misstagit sig,

ty han gjorde en likaså tidig, som ovanlig, lycka. Redan

vid 18 års ålder erhöll han Revisors-platsen vid Flottan

efter fadren, som derifrån tagit afsked, men öfverflyttades

tvänne år senare till Stockholm, der han inträdde i

Kammar-rätten som Revisor, fick det ena uppdraget efter det

andra, och blef 180. förordnad till Öfver-krigs-kommissarie

och Chef för arméens i Pomern Komissariat. Allt det

öfriga af denne mans historia är en fortsatt kedja af

befordringar och förtroendeuppdrag, såsom år 1809 att

vara ledamot i Beredningen; år 1811 att förestå

Statssekreterare-Embetet för Finanserra; att besörja arméens

penninge-ärender under fälttågen i Tyskland och Flandern

1813 och 1814; att vara en af kommissarierne vid

Föreningens i Norrige afslutande; vidare tillföllo honom

Statssekreterare-Embetet för Krigsärenderna, Presidentskapet i

Statskontoret och slutligen Statsråds-platsen, hvilken han

innehade till sin död, som inträffade d. 11 December 1827,

i en ålder af 48 år, densamma som hans broder uppnått.

Härunder erhöll han alla möjliga vårt land åtkomliga,

hedersbetygelser och utmärkelse utnämndes till Adelsman,

Friherre, Grefve, Kommendör af Nordstjerne-Orden,

Serafimer-Riddare och ledamot af nästan alla Akademier,

till och med den Svenska. Wirsén var ett ljust och

redigt, men alldeles icke öfverlägset, hufvud. När man

erinrar sig, alt hans fader var hvarken rik eller förnäm, att

han sjelf hade blott en ringa underbyggnad, inga ovanliga

talanger och ett sträft, frånstötande sätt att vara, skulle

man ej kunna förklara sig hans brådstörtado lycka, om

icke förklaringsgrunden dels låg i den helt enkla, med

folktron öfverensstäinmande, af öfverklokheten så ofta

förkastade, men af den sanna klokheten gillade och af

all erfarenhet bekräftade, sats, att det ges menniskor

bestämda till lyckan, liksom andra till olyckan; dels i hans

ofvannämnda egenskaper af sundt förstånd, energi och

outtröttlig verksamhet, dels och hufvudsakligast i den

egenhet hos vår aristokrati, att endast vinnlägga sig om

lysande och ytliga kunskapers inhämtande, hvaremot de

solidare och icke glänsande äro henne främmande. En man

med kamerala och arithmetiska insigter är således för

henne lika nödvändig som värderlig, och då en sådan dertill,

såsom fallet var med Wirsén, förstår att göra sig

gällande och imponera, skall han ej undgå att af henne högt

uppskattas, icke sällan öfver sitt värde. Var än detta

icke så stort, som mängden, förvånad af hans lycka,

antog, var det likväl visserligen aktningsvärdt, i synnerhet

tog Wirséns sjelfbedömande af hvad som fattades honom

och för hans bemödande att fylla bristen.

262.

Carl de Géer

föddes den 9 Maj år 1781. Fadren var Kammarherren,

Friherre Charles de Géer till Löfsta. Vid 13 års ålder

ingick han som Kornett vid Hästgardet och lemnade

Krigstjensten år 1806 som Ryttmästare. Hans offentliga bana

har sedan den tiden endast varit den del han tagit i

Statens tjenst vid Riksdagarna, hvilka alla han bevistat från

och med 1809 och varit Landtmarskalk vid två, nemligen

1817 och 1818 samt 1828—1830. Af Statens

värdigheter hafva de högsta tillfallit honom, som kunnat tillfalla

någon Svensk, nemligen Grefve-diplom, Serafimer-Ordens

dekoration och Excellense-titeln. Till och med

Vetenskaps-Akademien har ihågkommit rikets störste

possessionat och valt honom till sin ledamot. Den utmärkelse,

hvarmed han båda gångerna förde Landtmarskalks-stafven,

det redbara sinne, det lugn, ordning och opartiskhet han

dervid röjde, skola alltid bibehålla honom i sitt stånds

aktningsfulla åtanka.

263.

Hans Henrik von Essen

föddes den 26 September 1755 på godset Kaflås i

Westergöthland, som ägdes af hans fader, Kammarherren,

Friherre von Essen. Efter några års studier i Upsala och

Göttingen, ingick han vid endast 13 års ålder i

krigsståndet, blef Kornett vid Mörnerska husarerne, sedermera

vid Westgötlia Kavalleri samt anställdes år 1777 vid

Hofvet som Kongl. Hof-Stallmästare. Hans imposanta figur

och värdiga, men angenäma, hållning gjorde honom

bemärkt af Gustaf III, som lastade honom vid sin person,

förde honom med sig på många af sina resor, bland

andra den till Italien, och befordrade honom till allt högre

poster, så att han vid Konungens död var Chef för Lätta

Dragonerne (det nuvarande Lifgardet till Häst). Konungen

höll honom under armen, då han träffades af det

mördande skottet. Essen var ett af undantagen från detta

allmänna öde, som eljest hemsökte Gustafs älsklingar under

förmyndare-regeringen, ty hans lycka och fortkomst ledo

under densamma intet afbrott. Tvärtom fortgingo de med

hastigare steg, ty Hertig Carl gjorde honom till

General-Major, Öfver-Ståthållare i Stockholm, Serafimer-riddare

och Excellence. Han innehade Öfver-Ståthållare-Embetet

till år 1797 och hans förvaltning deraf berömmes för drift,

verksamhet och flera nyttiga anstalters vidtagande. Gustaf

Adolf belönade honom med General-Guvernörs-platsen

öfver Pomern, hvilken han innehade så länge nämnda

provins var en Svensk tillhörighet. Han hade således den

lyckan och, genom en besynnerlig tillfällighet, det

missödet, att vara den siste Ståthållaren i Sveriges enda

återstående ultra-marinska besittning och att bli den förste i

det med Sverige förenade brödrariket. Sedan han

nemligen, i egenskap af arméens mot nämnde land befälhafvare,

fört krig mot detsamma, utsågs han, efter Föreningen, att

derstädes föra den fredliga styrelsen. Han innehade

denna befattning till år 1816, då han återvände till Sverige

och utnämndes till Riksmarskalk, Fältmarskalk och

General-befälhafvare i Skåne, samt afled den 23 Juli 1824. Han

var väl icke en man af lysande egenskaper, men af ett

redbart väsen, ett sundt förstånd, ett lugnt och jemnt

sinne samt framför allt en representationsförmåga, som var