LNCrawler

19. Page 20

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 20

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 20. Den Heliga Brita

- 21. Christina Gyllenstjerna

hvarest hon flyttade in i S:t Laurentii kloster och afled

der den 23 Juni 1373, i en ålder af 70 år.

Redan innan Brita lemnade Sverige, hade hon på en

grund i Wadstena, som hon erhållit i förläning af Konung

Magnus, börjat uppbygga ett kloster, det hon kallade:

Den Helige Frälsarens

men som allmännast benämndes

efter sin stifterska, och blifvit stamorten för alla andra

kloster, hvilka efter hand, enligt hennes reglor, inrättades i

åtskilliga länder. Det inneslöt både män och qvinnor.

Drägten var grå, nunnornas dok af svart lärft; presterne

buro ett rödt kors på kappans venstra sida, men de

tjenande munkarne ett hvitt. Det upphäfdes af Hertig Carl

på riksdagen i Söderköping 1595, sedan det egt bestånd i

211 år, ty dess egentliga och högtidliga invigning skedde

icke förr än år 1384.

Ej nöjd med de förnämsta utmärkelser man på

hennes tid kunde njuta: dem, af ett helgons anseende, och

stiftarinna af en andelig Orden, ville hon dertill ännu lägga

den, af litterär ära, och uppträdde som författarinna:

Sådant borde likväl ske i tidens anda, och hon dikterade

sålunda sina namnkunniga uppenbarelser. Det var ej den

förgängliga menniskan, som omtalade verldsliga tankar och

föreställningar; det var den Gudomliga visheten, som talade

genom hennes mun, och som hon lät uppteckna af sina

bigtfader. I enskildta fall andas de hennes egen naturliga

mildhet och godsinthet; men i politiska röja de stundom

ensidighet och bitterhet och äro tydligen förestafvade af det

aristokratiska parti hennes slägt tillhörde och hvars ärender

hon tyckes ha gått, troligen utan att veta eller vilja det.

Oaktadt de många skäl, som talade för Britas

kanonisation, fördröjdes den likväl i 18 år, eller till den 7

Oktober 1391, då den omsider i Rom försiggick med stor

högtidlighet. Hennes ben flyttades fem år senare till

fäderneslandet och inlades i ett dyrbart silfverskrin i

Wadstena kloster, sedan man qvarlemnat den ena armpipan i

Laurentii kloster i Rom.

21.

Christina Gyllenstjerna.

Ehuru mycket Svenska folket utmärkt sig genom

tapperhet och krigsbragder, ha likväl få qvinnor deribland

blifvit namnkunniga för dessa idrotter, som också egentligen

ej äro qvinnans. En bland dessa få, och den, hvars namn

utan fläck altid skall lysa i Svenska historien med

oförgänglig glans, är Christina Gvllenstjerna. Hon var dotter

till Nils Erikson Gyllenstjerna och förmäldes år 1513 med

Riksföreståndaren Sten Sture den Yngre. Efter dennes död,

till följe af det sår han erhöll i slaget vid Bogesund, och

det upplösningstillstånd, hvari Riket derigenom råkade,

var hon nästan den enda, som hibehöll mod och själs

fattning. Hon sökte öfvertaga ledningen af de allmänna

angelägenheterna, sammankallade Rådet, som hon uppmanade

att välja en ny Riksföreståndare, begärde hjelptrupper från

Pålen, dem hon äfven erhöll, och bjöd till att intala

Stockholms Borgerskap tillförsigt och förtröstan på bättre

tider, för att förmå dem göra de anryckande Danskarne

motstånd. Beklagligtvis fann hon likväl ingenstädes en

motsvarighet till den kraft och karakters-fasthet, som lifvade

henne, utan hon nödgades, i brist af försvarare, uppgifva

Stockholms slott till Christiern. De vilkor, hvarunder

sådant skedde, voro för henne lika fördelaktiga som

hedrande. Hon försäkrades nemligen om besittningen af

Tavastehus med Kyminegård och dess län i Finland, Möskö och

Hörningshohn i Södermanland, räntan af Kopparberget

m. m., hvarförutan jemväl hennes moder, Fru Sigrid

Baner, skulle erhålla en förläning. Den skändlige tyrannen

höll likväl icke detta löfte mer än så många andra, dem

han gjorde i behofvets stund. Vid blodbadet i Stockholm

lät han kalla henne inför sig, förebrådde henne hvad som

skett under hennes gemåls styrelse och förelade henne

valet mellan trenne dödssätt: brännas, dränkas eller lefvande

begrafvas. Fasan och oviljan öfver denna nedrighet, mer

än dödsfruktau, beröfvade henne sansningen. Kanske var

det aldrig Christierns alfvar med dessa hotelser, kanske

lät han äfven för denna gång öfvertala sig till något mera

mildhet. Den förläning, som varit Fru Baner lofvad, blef

en säck, hvari hon inlades och kastades i vattnet, men

uppdrogs med lifvet på några Danska förnämes

föreställningar och mot sin egendoms afstående. Hon, jemte

Christina sjelf, fördes derefter tillika med flera Fruar af

Sveriges förnämsta ätter, till Danmark, der de höllos fångna

på Kallundborgs slott och i det s. k. Blå Tornet i

Köpenhamn, hvarest många omkommo af brist på det nödvändigaste.

Christina, en af de få, som öfverlefvat detta elände, blef,

efter Christierns fall, år 1524, på Gustaf I:s bemedling,

försatt i frihet och återvände nu till fäderneslandet, der hon

år 1527 ingick ett nytt äktenskap med Johan Thureson

till Lindholm, son till den bekante Rikshofmästaren Thure

Jönsson Roos. Christina hade härunder det bästa tillfälle,

att ådagalägga denna verkliga sinneshöjd, som tillhör stora

själar, hvilka kunna sträfva efter makt och anseende, då

de derigenom tro sig i stånd att tjena det allmänna, men

förakta dem, om de endast skulle tjena deras egen fåfänga,

ärelystnad eller intressen. Långt ifrån att det ringaste

deltaga i sin orolige Svärfaders stämplingar och intriger, för