LNCrawler

2. Page 3

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 3

Svenske Poeter

- 1. Johan Hindrik Kellgren

Svenske Poeter.

1.

Johan Hindrik Kellgren.

D

et är icke alltid snillets höjd och utveckling, som gör

mannen utmärkt och ger honom inflytande på framtid och

efterverld; det är ofta i ännu högre grad tiden och

tidsomständigheterna, hvarunder han framträder och hans

förmåga att uppfatta dessa, att bilda och leda dem. Detta är

en anmärkning, som vi trott oss böra förutskicka de små

utkast till skildringen af Svenske skalder, vi här gå att

meddela.

Kellgren var, såsom han äfven sjelf blygsamt erkänner,

icke ett snille af första ordningen. Skulle man noga

afväga halten af hans själsegenskaper, så var han icke något

egentligt snille, så vidt man med detta ord förstår den

öfverlägsna skapande förmågan, den mäktiga fantasien, ledd

och styrd af det skarpa genomträngande förståndet, och

detta åter höjdt och lifvadt af fantasien. Till sitt

skaldelynne var han lyriker, och lyriken är icke den art poesi,

som fordrar stora snillekrafter, ehuru hon kanske är den,

som bäst uppfattas af mängden och hos henne gör den

största lyckan, emedan hon blott tillåter att njuta af sitt

behag, ej erfordrar någon djupare tanka och ej anslår

eller förutsätter någon starkare känslodaning. Kellgren

saknade visserligen icke dessa sistnämnde egenskaper, men väl

den fantasi, utom hvilken ingen blir skald i högre mening.

Han var dertill för mycket tänkare, men å andra sidan

för mycket poet, att bli tänkare och filosof af någon

utmärktare rang. Efterverlden kan derföre icke ställa

honom så högt som hans samtid, och som de velat göra,

hvilka ej kännt hvarken honom eller hans omgifningar; men

samtiden skattade honom högt och detta med skäl, ty på

henne verkade han onekligen väsendtligt, och hon står hos

honom i flerfaldiga förbindelser.

Genom sina lyriska poemer ådrog han sig rättvis

beundran af allmänheten, och Gustaf III försummade ej att

vid sitt hof och sin person fästa en sådan författare. Han

satte honom till en början i stånd, att lefva oberoende af

näringsomsorger, och då Kellgren år 1778 började utgifva

Stockholms-Posten,

ställde han sig på en, både i litterärt

och ekonomiskt hänseende oberoende ståndpunkt,

hvarigenom han kunde umbära konungagunsten, hvilken hans

sjelfständiga karakter för öfrigt aldrig tillät honom att

underkasta sig såsom en lag, utan endast att åtnjuta såsom ett

vedermäle af det krönta snillets aktning och tillgifvenhet.

Med denna tidnings utgifvande antog den vittra kritiken i

Sverige först egentligen form och konsistens. Kellgren och

hans blad gällde på sin tid, och ännu länge efter

densamma, såsam en autoritet, och man har velat framställa

honom såsom ett mönster i detta hänseende, såsom en sista

instans, emot hvars utslag intet vädjande ägde rum. Så

var likväl icke förhållandet. I anseende till varm kärlek

för allt det sköna, ädla och stora samt redlig vilja att

befordra deras sak och föra deras talan, kunde ingen

öfverträffa Kellgren; men hans åsigter kunde missledas och hans

omdömen vara behäftade med skefhet, ensidighet och

misstag, lika så väl som någon annans. Detta är mindre

underligt, när man ej allenast erinrar sig den allmänna

menskliga bristfälligheten och särskildt följande omständigheter:

Kellgren var, som hvar och en annan, ett barn af sin tid,

och tidens vittra bildning var skuren efter Franska

mönster; han kände ej tillräckligt andra Europeiska nationers

skaldekonst och estetiska åsigter, eller såg dem med

fördomens blickar, och dertill uppträdde han som domare vid

ännu icke fyllda 27 år, en ålder, då man hvarken samlat

den verldserfarenhet eller det sjelfmedvetande, som gifver

skicklighet att intaga domaresätet, hvarken vid det juridiska

eller det kritiska domarebordet. Bland ganska många

oväldiga och träffande yttranden öfver litteraturens alster, finner