LNCrawler

20. Page 21

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 21

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 21. Christina Gyllenstjerna

- 22. Barbro Stigsdotter

hvilka hennes namn skulle varit en högst önskelig

täckmantel, förkastade hon till och med det lätta, för ett

vanligt sinne frestande, tillfället, att erkänna den beryktade

Daljunkaren för sin son, och derigenom möjligtvis skaka

Gustafs thron, hvilken i detta ögonblick kanske berodde

af hennes yttrande. Hon såg likväl i Gustaf hvad en själ,

sådan som hennes, ej kunde misskänna: den store

mannen, fäderneslandets räddare och stöd, och hon ville dess

väl, icke sin egen makt och inflytelse. Hon förklarade

derföre upprorsstiftaren för hvad han var: en bedragare,

och hela anläggningen förföll. Nöjd med ett stilla,

husligt lif, ägnade hon deråt alla sina omsorger och fann deri

den enda sällhet, den enda ära hon eftersträfvade. Hon

afled på Hörningsholm och begrofs i Trosa, der hennes

ben förvarades i ett praktfullt grafkor, men hvilket år 1773

förstördes af en vådeld.

22.

Barbro Stigsdotter.

En enda handling, god eller ond, är någongång

tillräcklig, att bereda åt ett namn seklers odödlighet. Sådant

är fallet med det fruntimmer, som utgör originalet till

förevarande bild.

Då Gustaf Wasa, under sin vandring upp åt Dalarna,

nödgades söka en tillflykt, än här än der, undan de Danske

spejarena, anlände han, sedan han lemnat Rankhyttan och

på vägen mellan Wika och Thorsånger varit nära att

omkomma på den svaga isen, till Ornäs egendom, hvilken

beboddes af Arendt Persson Örneflyckt. Här ansåg han

sig fullkomligt säker. Ägaren hade nemligen varit en af

hans stridskamrater, som under hans befäl kämpat mot

Christierns härar. Han emottog också nu den ädle

flyktingen med all aktning och röjde den största glädje öfver

att återse sin vän och fordne höfding. Gemensamt

öfverlade de nu om medlen till det stora värfvets utförande,

och Ahrendt, som hemma i orten åtog sig att utforska

sinnesstämningen hos grannarna och förbereda dem på hvad

man ärnade föreslå dem, ingick helt och hållet på Gustafs

planer. För detta ändamål skulle han nästa morgon göra

en resa omkring i trakten. Gustaf gillade denna mening,

utan att ana den orm, som här låg fördold under

blomstren. Arendt, den fordne kämpen mot fäderneslandets

fiender, hade nemligen ändrat tänkesätt och blifvit en af

Danskarnes anhängare. Långt ifrån att vilja bistå Gustaf i

dess förehafvande, tänkte han numera endast på den

vinst han kunde skörda af dess öfverlemnande i dess

fienders våld, och hans resa ställdes sålunda till en af

hans vänner, Magnus Nilsson, för hvilken han upptäckte

sin plan och som han bjöd deltaga deri. Denne man var

likväl af ett ädlare sinnelag. Han yttrade sin afsky för det

skändliga förslaget och sökte afråda Arendt derifrån. Utan

att låta afskräcka sig af detta första misslyckade försök

eller att lyssna till sin väns varningar och föreställningar om

den nesa, hvarmed han skulle öfverhölja sitt namn,

skrattade Arendt Persson endast åt den rädda grannlagenhet,

som ej förstod sin egen fördel, och beslöt då ensam draga

nytta af den rika fångst som så oförmodadt sjelfmant gått

i hans händer. Han for derföre till en af Konungens

embetsmän Brun Bengtsson i Sätra, för hvilken han uppdagade

hvad för en gäst han hade i sitt bus, försäkrade att Gustaf

der i lugn afbidade hans återkomst, utan att ana något

ondt, och att han för honom upptäckt alla sina planer.

Redan på förhand njutande vid föreställningen om de

utmärkelser och den nytta detta fynd skulle tillskynda dem,

ansågo de sig icke behöfva hasta att gripa det, utan

beslöto dröja dermed till nästa morgon, då de, med en

betäckning af 20 man, skulle tåga till Ornäs, der villebrådet

ej kunde undgå dem.

Det skulle likväl undgå den utlagda snaran. Försynen

ville icke, att Sveriges räddning längre skulle uppskjutas,

och förrädarens egen hustru blef verktyget, som borde

sönderslita henne. Barbro Stigsdotter, af slägten

Svinehufvud, som hade flera utgreningar der i nejden, och sjelf

en systerdotter till Biskopen i Westerås, hade väl icke fått

förtroende af sin ovärdige makes förslager, men kände hans

tänkesätt och misstrodde honom sålunda. Hennes farhågor

bekräftades då Arendt, utan att besöka sitt hem när han

återkom från Magnus Nilsson, for gården förbi och tog

vägen till Sätra. Hon ansåg Gustaf nu icke längre säker på

Ornäs, yppade för honom sina betänkligheter och rådde

honom att söka ett gästfriare tak. För detta ändamål

försåg hon honom med häst och släda och tillstyrkte honom

att ställa kosan till Svärdsjö, der Kyrkoherden var en af

hans bekanta från lärosätet. Gustaf insåg värdet af hennes

råd och begagnade det. Då Arendt Persson följande

morgon hemkom, åtföljd af den Danske Befallningsmannen och

af dess vakt, sade man, att Gustaf, som förmodligen

dragit misstanka af sin värds långa uteblifvande, försvunnit,

man visste icke hvart. Sammanhanget blef sedermera icke

okändt för Arendt. Han vågade väl icke låta sin ovilja

uppenbart utbrista mot sin maka, ty förräderiet är alltid fegt,

men han lät henne åtminstone i den köld och liknöjdhet,

hvarmed han bemötte henne, umgälla sin ädla handling.

Gustaf, som genom den blef i stånd att fortgå till det

höga mål han föresatt sig, hämnades på den trolöse vännen