LNCrawler

213. Page 216

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 216

Carl XII:s Samtida

- 320. Arvid Bernhard Horn

- 321. Nils Bjelke

der den tiden förde, tog afsked år 1G95, och återvände till

Sverige, der han under sin frånvaro avancerat, så att lian år

1700 utnämndes till Kapten-Löjtnant vid Drabanterne, samt

General-Major af Kavalleriet. Han följde nu Carl XII under

hans fälttåg, utmärkte sig genom mod och tapperhet, men

äfven genom klokhet och förstånd, hvilket gaf Konungen

anledning, att begagna honom i diplomatiska värf. Han

skickade honom till Warschau såsom Minister vid

konfe-derations-riksdagen. Här blef han fången af Sachsarne,

då de återtogo staden, oaktadt Horns käcka motstånd,

men behandlades af segraren med mycken aktning oeb

tilläts återvända till sin Konung, der han snart utväxlades,

bvarefter han skickades till Sverige, utnämnd till Kongl.

Råd, Kansli-Råd, Kansler öfver Akademien i Pernau och

Guvernör for Konungens systerson, Hertigen af Ilolstein.

Alla dessa embéten gåfvo honom likväl så liten

sysselsättning, att han hade tid att roa sig med täta seglingar

i .Mälaren på en speljakt, bvars kanoner han lät dåna

öf-verallt omkring sjöns stränder. På sin svågers

föreställningar, att hans lediga stunder kundo bättre användas,

öf-vergaf han detta gagnlösa tidsfurdrif och ägnade i stället

sin tid till nyttiga kunskapers inhämtande, hvaraf han

sedan skördade den bästa frukt.

Efter Carl Xll:s olycka vid Pultava funno norn och

hans vänner tiden vara inne alt utveckla de

aristokratiska planer, hvarmed han länge umgåtts. Man anser

honom för själen i företaget, att, Konungen oåtspord,

sammankalla en riksdag, som Carl likväl upplöste så forthau

fått kunskap derom, och i allmänhet i alla det partis

åtgärder, som på Konungens och fäderneslandes bekostnad

sökte befordra aristokratiens, och således sin egen,

upp-höjelse. Utrustningen af den expedition, livarmed

Stenbock skulle öfvergå till Tyskland, bedrefs derlore med en

långsamhet, som röjde en tydlig motvilja, hvilken ej

blef obekant för Carl, som ansåg detta i synnerhet oför

låtligt af Horn , hvars förstånd och verksamhet han

kände, när han nemligen ville ådagalägga dessa egenskaper.

Konungen hämnade sig likväl icke på annat sätt, än

genom det yttrande till honom vid hans uppvaktning i Lund

efter Carls återkomst dit: "Grefvo Arvid, Ni bar blifvit

ett hufvud längre sedan jag såg Er sist.” Då bjelten

ändtligen fallit för mördarens hand, var allt moget för

aristokratiens förslager, hvilka gingo ut på att lägga

hela makten i Adelns händer, under det de Oliälse Stånden

för syn skuld låtsade la dela den och en skenkonung

figurerade på throuen. Emedan Ulrika Eleonora, såsom

fruntimmer, ansågs mcdgörligast, bestämdes hon härtill,

med förbigående af den mest berättigade thronarfvingen,

hennes äldre systers son, Hertigen af Ilolstein. Härtill

fordrades att undanrödja dennes förnämsta och

verksammaste anhängare, Baron Görtz, hvarvid Horns enskildta

hat samverkade med lians politik och med den allmänna

ovilja Görtz ådragit sig hos folket. Det juridiska mordet

på Carl Xll:s gunstling och rådgifvaro blef således en af

partiets första handlingar. l)eu andra blef 1719 års

Regeringsforms införande. Ulrika Eleonora kunde

emedlcr-did ej förlåta Horn det vilkor han fäst vid hennes

uppträ-ande på thronen: suveränitetens afsägelse, och det ¡tät’.

hvarpå han någon gång lät heuno känna bvad hon var

honom skyldig. Emellan dem uppkom således snart en

brytning, som hade Horns afskedstagande till följd. Han

kunde likväl icke länge umbäras, utan hofvet måste snart

återkalla honom. Denna kallelse emotlog han dock icke,

utan afbidade Ständernas inbjuduing, hvilken ej heller

länge uteblef. Nu inträdde han med triumf i sina

embe-ten såsom Riksråd och Kanslipresident, d. v. s. som

Premier-Minister, och bibehöll denna befattning i aiierton år

eller till år 1733, då han af det Gyllenborgska partiet

utträngdes. Han drog sig nu undan till sin egendom

Eke-bybolm, oeh afled der den 18 April 1742, i den höga

åldern af 73 år. Man får ej bestrida honom utinä kta

statsmannaegenskaper, en skarp blick, rådighet,

kar&ktersfast-het, kunskaper och lätt talegåfva, understödda af ett

imponerande yttre, äfvensom han i sitt enskildta lif

berömmes för oegennytta och gudsfruktan, hvilken senare likväl

urartade till bigotteri, så att bon af sjelfva hans fromma

samtid ansågs för öfverdrifven. Men dessa egenskaper

fördunklas väsendtligt af hans hatfulla och hämdgiriga

sinne, och denna gränslösa ärelystnad, som ined förakt för

fäderneslandets ära och välfärd fortgår till sina mål,

obekymrad om medlen. Man bar berömt honom för fredensi

bibehållande; men denna fred var frukten af Sveriges

förnedring, af uppoffringen af dess tillgångar, dess söners

blod, dess krigsära och en tredjedel af dess område. Man

bar kallat honom för Riksdagstidens fader och stiftare,

denna tid, som man skulle önska att kunna stryka ut ur

Sveriges liäfder, och den tacksamhet eftcrvcrlden är

honom skyldig, kan således anses någorlunda problematisk.

321.

Nils Bjelke,

son af Riks-Rådet Thure Bjelke till Salestad, föddes i

Stockholm den 13 Februari 1644. Hans lysande

härkomst-drog honom tidigt till hofvet, så att han vid endast 16

års ålder hade en förrättning vid Carl Gustafs begrafniug.

Hans böjelse och anlag voro likväl riktade till högre värf,

än den lätta hoftjenstens. I den sistnämnda hade hau

dock så avancerat, att när han, 29 år gammal, yttrade

sin önskan att utbyta den mot krigstjensten, anställdes han

genast som Öfverst-Löjtnant vid Lif-Regementet och blef

samma år 1673, Öfverste vid samma regemente. Bjelke

var emedlertid en af dem, som genom egna förtjenster

visste rättfärdiga den befordran, för hvilken han hade sin

börd att tacka.. Ilan satte sitt regemente i bättre stånd

än det förut varit, och utmärkte sig med det ganska

fördelaktigt i Carl Xl:s krig, under hvilket han deltog i de

förnämsta operationerna, och sårades i slaget vid

Landskrona. När freds-hegociationerna börjades , skickades

Bjelke som utomordentligt Sändebud tiil Franska hofvet,

gick sedan i Kejserlig tjenst, der han kämpade mot

Turkarno oeh utnämndes till befälhafvaro för hela

Österrikiska kavalleriet. Konung Carl XI ville likväl ogerna

samtycka till lians begäran att omottaga de Kejserliga

nåde-bevisen att bli General af Kavalleriet och Romersk Riks-