LNCrawler

214. Page 217

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 217

Carl XII:s Samtida

- 321. Nils Bjelke

- 322. Arvid Axel Marderfeldt

- 323. Hans Wachtmeister

- 324. Mathias Alexander von Ungern Sternberg

grefve. lian hemkallade honom snart och utnämnde

honom till Kongl. Råd, General-Guvernör öfver Estland och

Revel, straxt derefter till Guvernör i Pomern, General och

Grefve. I sitt Guvernörsemhete hade han einedlertid

åtskilliga obehag, härrörande dels af något missförstånd med

Konungen, dels af ett och annat misstag i den civila

styrelsen, för hvilken Bjelke lärer haft mindre fallenhet. Ilan

bibehöll sig likväl så länge Carl XI lefde, men kort

efter dennes död ställdes han under tilltal inför Svea

Hof-Rätt, alt försvara sig mot åtskilliga beskyllningar, såsom

att han korresponderat med främmande makter, som hade

ett mot Sverige stridande interesse, att han värfvat folk

till deras tjenst, att han nedtystat en dråpsak och vägrat

,’rkäiina, såsom tjensteman, en person, försedd med

Konungens egen fullmakt m. m. Sqvaller och hofintriger

tyckas i betydlig mån härvid ha varit medverkande, helst

som lijelke cj liirer stått väl hos Grefve Piper, hvars

inflytande på den unge Konungen då redan var märkbart.

Domen utföll så’, att Bjelke dömdes från lif, ära och gods.

Han benådades likväl till lifvet och tilläts behålla tvenne

af sina familjegods. På ett af dem, Salestad, lefde han

i stillhet till sin död, som inträffade den 2(i November

17 16. De oförrätter han lidit, förmådde honom likväl

icke till några hämdplaner, och han deltog således ej i de

stämplingär, som förehades mot Carl Xll under slutet af

dess regering.

322.

Arvid Axel M ardf.rfeldt,

var son af Fältmarskalken Mardcrfcldt. Hans födelseår är

icke uppgifvit. Är 1677 gick han i krigstjenst, der han

likväl först efter tre eller fyra års förlopp och sedan

kriget var slutadt, befordrades till Officer. Lyckan var

honom likväl icke sedermera ogynsam, ty sedan han en tid

varit i Holländsk tjenst, utnämndes han år 10i)3 till

Kapten vid Lifgardet och steg så fort i grader, att han fyra

är derefter blef Öfverste för Södermanlands Regemente.

Då Carl XH:s krig utbröt, följde han honom i de llesta

operationer och utnämndes till General-Major samt

derefter till General af Infanteriet ar 1706. 1 träffningen vid

Kalisch blef han, efter ett tappert motstånd, tillfångata

gen af Sachsarne, hvilket missöde gick honom så till

sinnes, att han till och med ville afhända sig lifvet. Väl

behandlad af Konung August och frigifven kort derefter,

öfverlefde han likväl icke länge denna händelse, ty han

afled i sitt ståndqvarter Jakin i Pålen i Maji år 1708.

Han var af svag kroppsbyggnad och så sjuklig, att han

ej kunde rida mer än ganska sakta på en liten häst.

323.

Hans Wachtmeister.

Detta namn är ett bland de mest lysande i Svenska

Öriogsflottans annaler. Han var son till Kongl. Rådet och

Riks-Stallmästaren H. Wachtmeister och föddes i Stock-(

år 1641. Hans håg för sjötjensten förmådde honom

att, nnder en utländsk resa, hvarvid han äfven besökte

England, >gå som Volontär om bord på Engelska

Orlogs-flottan, der han bevistade flera strider mot den

Holländska. Återkommen till Sverige, gick han här i krigstjenst,

fick år 1676 befälet öfver ett linieskepp och utnämndes

samma är till Vice-Amiral, hvarvid han utmärkte sig vid

åtskilliga tillfällen, och upphöjdes till Amiral. Ett bevis

på huru föga tjensterna och deras rang ännu den tiden

voro ordnade, är att Wachtmeister, som innehade denna

höga befälsgrad till sjöss, då han efter sjöfälttågets slut

begaf sig till arméen i Skåne och i slaget vid Lund

tjenst-gjorde endast som Ofverst-Löjtnant vid Westgötba

kavalleri, der tre hästar blefvo honom undanskjutne. Sjön var

likväl hans element och följande året kommenderades han

åter på flottan, der han, i slaget vid Kögcbucht med sitt

Amiralsskepp höll stånd emot sju fientliga, och tvang dem

att vika. Efter krigets slut utnämndes han till

General-Amiral, Riksråd, General-Guvernör öfver Calmare Län,

Öland och Blekinge och upphöjdes till Grefve. På hans

tillstyrkan förlädes öriogsflottans station till Trotsö, der

Carlskrona stad anlades år 1680. Som befälhafvare för

flottan bidrog han väsentligen till detta vapens

utveckling och föranledde äfven Götheborgska stationens

anläggande. Då Carl XH:s krig började år 1700, förde hau

befälet öfver den flotta, som transporterade annéen till

Seland, och besörjde allt som för flottans angelägenheter

erfordrades, så att han ännu år 1710, vid sin höga ålder,

anförde en ny expedition till Finska och Svenska

kusternas försvar. Vid slutet af år 1713 företog han en resa

till Stockholm, men hvarunder vagnens stjelpning ådrog

honom en slagattack, som först höll honom länge

sängliggande på Krokeks gästgifvaregård i Östergöthland, och,

då lian derifrån blifvit förd till Stockholm, slutade hans

lif derstädes den 15 Febr. 1714. Han efterlemnade

namnet af en redlig, tapper, insigtsfull och fosterländskt

sinnad man. Ett ibland bevisen på hans tänkesätt och hans

mod att yttra dem, är den bekanta anekdoten, då Carl

XII i sin ungdom ville, på Hertigens af Holstein

uppmaning, rida öfver en timmerhög, men hvilket halsbrytande

företag Wachtmeister afböjde derigenom, att han fattade

Konungens häst vid tygeln, sägande: ”Nej, Herren skall

icke rida dit!” hvarpå följde en skarp ordväxling med

Hertigen af Holstein, men saken slöts så, att Konungen,

röjande en eftertanka och sjelfbeherskning, som man

knapt skulle väntat af lians år och sinnelag, klappade

honom på axeln, sägande: "Nej, kära gubbe, var inte ond,

jag skall inte rida dit!"

324.

Matiiias Alexander von Ungf.rn Sternberg,

föddes i Stockholm år 16S9. Hans far var

General-Ma-jor och Friherre, och sonens lefnadsbana bestämdes af

dessa förhållanden. Besynnerligt nog, började han den

likväl, år 1706, då Sverige sjelft var i krig, icke i Svensk,

utan i Fransysk tjenst, föll i slaget vid Oudenarde i Hol-