LNCrawler

22. Page 23

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 23

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 24. Magdalena Rudenschöld

- 25. Sofia Elisabeth Brenner

Magdalena Rudenschöld

Jemväl olyckan har sin märkvärdighet och sina

anspråk på aktning; stundom är en enda sådan tillräcklig, att

vid någons lefnad fästa en sorglig namnkunnighet och

undandraga henne den stilla glömska, hvari hon eljest skulle

hafva nedsjunkit. Sådant är fallet med Fröken Magdalena

Rudenschöld, dotter af det förtjenta Riksrådet Grefve

Rudenschöld, hvars namn intar ett ärofullt rum i Riksdagstidernas

historia. Af dessa tiders stormar förjagad från den

rådstol han med heder innehaft, erbjöd honom Fredrik den

Store, hvars aktning han förvärfvat under sin ambassad i

Preussen, en fristad och ett anständigt underhåll i sitt

rike. Rudenschöld afslog det hedrande anbudet, dertill

förmådd af kärlek till ett otacksamt fädernesland. Han

anade ej då, att han dermed icke allenast försakade sin egen

fördel, utan äfven uppoffrade sin dotters lugn och sällhet.

Denna dotter, född år 1765 anställdes helt ung vid 18

års ålder vid hofvet, en vådlig plats, helst i denna

tidpunkt för ett ungt, skönt och passioneradt fruntimmer,

ty vid Gustaf III:s hof fanns då den förföriske, af naturen

och monarken lika gynnade Mauritz Armfelt. Denne var

väl af äktenskapets band fästad vid andra pligter, men

hvilka för honom ej voro något hinder, att vid andra

föremål fästa sig med kärlekens band, och som gjorde

honom icke mindre älskvärd, men så mycket mer farlig.

Fröken Rudenschöld undgick ej denna fara. Tyvärr var

hon ej den enda. Icke nöjd med att hafva vunnit hennes

hjerta, ville Armfelt äfven begagna henne till verktyg

för sina politiska intriger och invecklade henne i den

stämpling, han anlade, för att öfverändakasta den dåvarande

förmyndare regeringen och störta den lika förhatlige som

allsmäktige gunstlingen Reuterholm. En utförlig berättelse om

denna anläggning och dess tragiska utgång finnes i Svensk

National-Kalender för år 1840 och vi kunna inskränka oss

till att hänvisa dit. En politisk förföljelse, hvad motgångar

den än medför, kan någon gång tjena till att upplyfta

och hedra mannen; qvinnan åter nedslås och förkrossas

vanligtvis deraf, ty politiken är ej hennes sfer och hon

förvillar sig sällan ostraffad inom det för henne främmande

området. Sådan blef äfven händelsen med Fröken

Rudenschöld. Hennes verkliga eller föregifna brottslighet,

som emedlertid aldrig var större, än att hon, förledd af

sin älskares böner, samtyckte att vara budbärarinna och

verktyg åt hans planer, var en välkommen förevändning åt

det ilskefulla hatet och, som det påstås, åt den försmådda

böjelsen, hvilka båda väpnade sig med hela svartsjukans

och hämdens raseri, att utömma sin oädla vrede på den

svaga qvinnan, det offer de kunde åtkomma, och hvari

åtminstone den ena trodde sig träffa det föremål han ej

kunde hinna. Den schavott, dit de förde henne, mägtade

väl icke i den förståndiga och oväldiga opinionen fästa

vanäran vid hennes namn, men nedstötte henne likväl

ohjelpligt från dess umgängeskrets och från lifvets glädje.

Hennes skönhet vissnade, ty bödelns hand hade likväl

vidrört henne; hennes muntra lynne, hennes liflighet, hennes

qvickhet försvunno tillika med utsigterna för hennes

framtid, och hon tillbragte den obemärkt men sorglig, dels i

Schweitz, dels på Gottland, dels i Nerike, och först på sin

förtidiga ålderdom återsåg hon hufvudstaden, der hon,

omgifven af anförvandter och återstående vänner, tillbragte de

sista åren och dog år 1823, i en ålder af 58 år.

25.

Sofia Elisabeth Brenner.

Författaren lefver i sina verk, säger man, och längden

af detta hans lif är den rätta måttstocken för hans storhet.

Äfven på honom utöfvar likväl tiden sin makt, och blott

några få stjernor af första ordningen är det förunnadt, att

ständigt lefva och stråla i ofördunklad glans genom

tidernas natt. Den vida större mängden af andra måste nöja

sig med, att lefva i historien, sedan den tid, för hvilken

de verkade, återgått inom dess område och det språk,

hvarpå de skrefvo, utbildat sig i andra former eller

smaken fått en annan gestalt. Detta är fallet med Sofia

Elisabeth Weber, gift med Assessorn Elias Brenner och känd

under hans namn. Ingen vet nu mera om henne något

mer, än detta, och likväl ansågs hon, under sin lifstid, för

ett af tidehvarfvets fenomener, öfverhopades med

lyckönskningar och adresser af både landsmän och främlingar, och

vid hennes död förklarade en af tidens poeter, en eljest

temmeligen obekant Adlerstedt:

»Ack, fins ej en Poet, som mästerlig förstår,

Att skrifva så om dig, som du om andra skrifvit?

Nej! Konsten har, som du, oss bägge öfvergifvit;

Vår Svenska Poesi med dig i grafven går,

Och Skaldebarnen stå förskräckta och hel stumma:

Farväl, vår Poesi! god natt, Du Heders-Gumma!»

Vår poesi har väl icke gått i grafven tillika med Fru

Brenner, men väl ha Fornforskarena — ty under dessas

domsaga hafva hennes verk hemfallit — velat förneka

henne poetisk anda, fantasi, lif, känsla och allt det, som

karakteriserar den verklige skalden. De bevis, de anföra