LNCrawler

23. Page 24

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 24

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 25. Sofia Elisabeth Brenner

- 26. Anna Maria Lenngren

till stöd för en sådan anklagelse, äro äfven temmeligen

påtagliga, ty hon har skrifvit ett qväde öfver

barnförlossnings-konsten, från hvars läsning hon försigtigt utesluter

mör och svenner, förbehållande den åt »dem som i

rundan växa. Genom detta ämne har hon verkligen

klassificerat sig sjelf såsom ohjelpligen dömd till prosan. Renhet

i diktionen, vård om språket, då och då en sinnrik

tanka, tillerkännes henne emedlertid, och det var troligen

dessa egenskaper, ovanliga för hennes samtid, som

förskaffade henne sitt anseende, ehuru de icke varit nog, att

bibehålla det äfven hos efterverlden. Hennes största

arbete är:

Christi Pinos Historia;

men dessutom finnas af

henne en mängd dikter, utgifna under hennes lifstid och

samlade och ånyo upplaggda efter hennes död af hennes

måg. Hennes lefnadshändelser äro i öfrigt hvarken många

eller märkeliga. Hon var född i Stockholm år 1659 och

dog der 1730. Vid 21 års ålder gifte hon sig med

Assessor Brenner, med hvilken hon hade 15 barn, och blef

efter honom enka år 1717. Det är icke endast

modersmålet hon velat rikta med sina skrifter; hon har äfven

författat sådana på Latin, Italienska, Franska och Tyska, på

hvilket sistnämnda språk hon skrifvit sin egen biografi.

26.

Anna Maria Lenngren.

Ett alldeles motsatt förhållande äger rum med den

författarinna, hvars biografi nu följer i ordningen, mot

hvad vi yttrat om Fru Brenner. Det är ej till det

historiska lifvet hennes namn inskränker sig; det lefver så länge

Svenska språket fortlefver och något spår af bildning och

känsla finnes hos dem, som tala det. Behöfver man

uppdraga hennes karakteristik? Hon har sjelf gjort det i sina

arbeten, ty hennes själ återfinnes i dem. Den som läst

dem, — och hvem har ej gjort det? — känner henne. För

fullständighetens skuld böra likväl några få data, hörande

till hennes lefnad, anföras.

Hon var född den 18 Juni 1754 i Upsala, der

hennes fader, Magnus Brynolfsson Malmstedt, var Professor,

och under hvars handledning hennes uppfostran besörjdes.

Den blef icke lärd efter den tidens mening, men vår tid

skulle kalla den så, ty hon lärde latin och lärde det

klassiska språket grundligt. Denna kunskap gaf henne väl icke

snille och talang, ty man läser sig ej dertill; men de

gåfvo dem sin rigtning, de bidrogo att skänka hennes

skapelser denna fulländning i formen, som de äga i högre grad

än någon annan Svensk författares, och hvari de af ingen

kunna öfverträffas. Detta språk är för skalden, hvad

anatomien är för den bildande konstnären; hon upplåter väl

icke för honom konstens helgedom, men hon är den

förberedande kunskap, utan hvilken han ej der skall taga

annat, än vacklande och osäkra steg.

Det första kända arbete, man äger af henne, var

Thékonseljen,

ett slags moralsatir, hvars innehåll

tillräckligt antyddes af titeln. Hon var, då hon författade den,

endast 18 ar. Man kan således hvarken deri vänta

någon fullkomlighet i tankan eller i utförandet; men stycket

gaf likväl redan ett begrepp om hvad dess författarinna

en dag skulle blifva. De, som kände henne i sin ungdom,

väntade likväl icke hvarken af författarinnan eller qvinnan

hvad de sedermera blefvo, detta rena, idealiska, från all

flärd och ostentation aflägsna, detta gedigna, redbara

värde, som tyckes, så vidt det här på jorden är möjligt,

uppfylla all rättfärdighet, vara i sitt slag mönstret för

både qvinlig och litterär fullkomlighet, för hvilket tadlet

förstummas och sjelfva önskningen har ingenting att tillägga.

Hon röjde i ungdomen väl icke något koketteri, ty för en

så ren natur som hennes, måste koketteriet alltid blifva en

konst, som hon hvarken kan eller vill lära, men

någonting studeradt, någonting maniereradt, som ej får tillskrifvas

begäret att väcka uppmärksamhet, men bristande

bekantskap med verlden och sig sjelf, kanske en följd af hennes

lärda uppfostran, som hos den unga flickan väckte den

föreställningen, att ett klassiskt bildadt fruntimmer borde

uttrycka och skicka sig något annorlunda än andra. En

mera stadgad ålder, hos henne gående hand i hand med

en öfvad observationsförmåga, både på sig sjelf och sina !

omgifningar, förmådde henne snart aflägga detta manér i

sättet att vara, och hon blef lika upphöjdt enkel i sitt

väsen som i sina skrifter.

Dessa sistnämnda hade emedlertid länge ingenting

ovanligt, ingenting som höjde dem serdeles öfver mängden

af hvad som på hennes tid skrefs. Svenska theatern var

då nyss organiserad; den nya skapelsen gaf en ny

rigtning åt det Svenska snillet, och nästan alla litteratörer, af

högre eller lägre rang, ville försöka sig derpå. Mamsell

Malmstedt, hvilken redan tidigt blifvit känd som en vitter

talang, ådrog sig till och med de Kongl. personernas

uppmärksamhet, ty dels var litteratörernes antal icke då så

stort som nu, dels hörde det till den goda tonen hos

tidens store, att, härmande Konungens exempel, uppsöka

och utmärka dem. Det berättas, att Hertig Carl, som

vid de besök, han stundom gjorde i Upsala, fått höra

talas om Mamsell Malmstedt, skall ha uppmuntrat henne,

att skrifva någoting för theatern. Hon efterkom denna