LNCrawler

250. Page 253

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 253

Carl XII:s Samtida

- 392. Pehr Sällström

- 393. Nils Wilhelm Almlöf

- 394. Olof Ulrik Torsslow

eleven, som rycktes från sin skola, för att, något

bråd-störtadt, ej blott införas på scenen, bvilken ban redan

beträdt, utan deri öfvertaga sin lärares repertoir, d. v. s.

lyriska scenens största och svåraste partier. Lian utförde

inånga af dem till allmänhetens ocb konstkännarens stora

belåtenhet, men skulle säkert gjort det äunu mer, om han

först fått fullända sin musikaliska uppfostran.

Ickedesto-inindre förblef ban i femton år en af sångscenens

yppersta prydnader; hans sköna, böjliga tenor, uttrycket i hans

föredrag, lifligheten i hans spel gjorde honom alltid hörd

och sedd med nöje, mången gång med förtjusning,

särdeles i romanser och kupletter, hvilka voro hans triumf.

Till hans favoritröler hörde Max i Friskytten, Don Juan,

Fra Diacolo, Joconde; mindre lycklig var ban i den stora

operan, hvari han också mera sällan uppträdde.

Ofver-ansträngningen, måhända i förening med ett mindre

för-sigtigt lefnadssätt, hvilket är så lätt förklarligt genom

sångarens lifliga temperament och de många tillfällen till

förströelser, hans glada umgänge förskaffade honom —

allt detta angrep hans hälsa, till hvars återställande han

år 1835 företog en resa till Italien. Ilan återkom väl

till fäderneslandet, men endast för att der dö. Detta

inträffade den 18 December år 1839, dagen efter en

konsert, som hans kamrater-föranstaltat till lättande af hans

ekonomiska bekymmer.

393.

Nils Wilhelm Almlöf

är född i Stockholm den 24 Mars år 1799. Han ärnade

först välja den medicinska banan ocb ingick som

studerande vid Carolinska Institutet, men öfvergafden, dragen

af en mäktigare böjelse, och anställdes, endast 19 år

gammal, vid Kongl. Theatern. Hans fördelaktiga figur väckte

snart både Direktionens och åskådarenas uppmärksamhet,

men denna fastades isynnerhet vid honom efter hans

uppträdande i Maria Stuart, der han utförde Leicesters röle.

Det var om våren 1821. Då ridån uppgick till andra

akten ocb Elisabeth synes sittande omgifven af sina

förtrognaste rådgifvare, kunde ingen enda åskådare på den

imponerande hållningen, den sköna gestalten och den

stolta, något trottsiga, blicken undgå att fraperas genom

denna lyckliga förening af sällsynta gåfvor jemte rigtig

uppfattning, och man tyckte sig ovilkorligen finna idealet

af en drottnings förklarade gunstling. A. röjde här en

förmåga, hvari han på vår scen är oöfverträflåd, troligen

ouppbunnen, förmågan att tigande stå stilla, något, som

verkeligen är svårare, än man i allmänhet föreställer sig.

Han uppträdde sedermera i de största tragiska röler, som

gåfvos på theatern, såsom Appius i Virginia, Hugo i

Skulden, Othello, Wallenstein m. 11., och alltid med förtjent

beröm, men isynnerhet sådana, der han kunde få använda

sin sällsynt lyckliga memik och imponera genom sitt

fördelaktiga utseende. Sådana voro t. ex. Falkland och

Ilelmfelt. En liten i sig sjelf obetydlig pies, Shakespeare

Kar, en komedi i en akt, gjorde en slags epok i

Svenska Theaterns annaler, emedan A., som deri ägde titel-

rölen, och i densamma var särdeles lycklig, en gång

efter piesens slut, framropades. Det var den första

händelsen af detta slag på vår Theater och inträffade 1825.

— För att ytterligare utveckla sin theater-kännedom,

företog ban 1829 en resa till Paris, hvarifrån han om

hösten återkom, och fortfar ännu att vara en af vår

dramatiska scens heroer. Ehuru tragedien och den

högre dramen är hans egentliga fält, har han äfven med

framgång visat sig i den finare komedien och stundom

äfven i sångpieser. Tämmeligen oegentligt har han, af

brist på passande sujetter, ofta nog i senare åren

nödgats visa sig äfven som ung älskare, en emploi,

bvari-från hans ålder bordt frikalla honom. På de sista tvänne

åren, då Theatern blifvit försedd med flere unge män för

denna genre, har sådant likväl upphört, och A. har fått

återgå till sin egentliga. 1 Biogr. Lexikon, der han, som

billigt, äfven fått ett rum, förebrås honom en viss

stelhet i venstra armen och bristande smidighet i talorganen,

samt att han icke alltid fullkomligt kan uttrycka det rent

poetiska af rölen, en brist, som, om den är verklig,

troligen delas med de flesta andra Svenska dramatiska

artister.

394.

Olof Ulrik Torsslow

föddes i Stockholm den 18 December 1801. Fadern var

Kommissarie i Banken. Efter genomgången skolkurs

sattes gossen,, som röjde sällsynta dramatiska anlag, i Kongl.

Theaterns elevskola och uppträdde der, vid några af

eleverna gifna representationer, redan år 1816. Do stora

förhoppningar, han då väckte, hafva sedan realiserats. Ar

1820 spelade han Yngwes röle i Leopolds Oden och, om

våren följande året, Mortimers i Maria Stuart, och man

fann då, alt ynglingen icke blott hade anlag för den med

hans ålder och liflighet öfvereusstämmando älskaregenren,

utan äfven för det högre af skådespelarekonsten. Han

utvecklade sedan dessa anlag allt mer och mer ocb var

ända till år 1833 en af Kongl. Theaterns mest anlitade

och värderade skådespelare, då hans bana derstädes

af-bröts genom en olycklig tillfällighet. Han hade den 6

September sistnämnda år spelat titelrölen i Farbror Fitibert

ocb der såsom den i förtid åldrade lustige brodern, på

hvars figur lefnadssättet tryckt sin stämpel, men dock

alltid bibehållande en viss lättsinnig godlynthet, visat sig

på en alldeles ny sida, belt och hållet kontrasterande mot

den fine, elegante verldsmannens och salongsbjeltens,

hvari ban oftast uppträdde. Detta ökade ännu mer

publikens väntan af honom, då denna väntan, som det

tycktes, med ens tillintetgjordes. Dagen derefter under

åkningen i en cbäs på Lidingön, der han vistats under

sommaren, körde han oinkull och krossade i fallet högra

knäskålen. Man fruktade för hans lif, men ansåg åtminstone

för alldeles gifvet, att han numera vore förlorad för

scenen. Dock glömde man icke hvad ban varit och ännu

mer hvad ban lofvat blifva på densamma, ocb han hade

den högsta tröst, någon i en sådan belägenhet kan

åtnjuta, den, att se sig föremål för det allmänna deltagandet.