LNCrawler

251. Page 254

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 254

Carl XII:s Samtida

- 394. Olof Ulrik Torsslow

- 395. Christoffer Christian Karsten

Dåvarande H. K. II. Kronprinsen, nu mera II. M.

Konungen, besökte honom på Serafimer-La/.arettet, der han låg

sjuk, en ära, som aldrig förr och aldrig sedermera

vederfarits en privat person af lians samliälls-vilkor. En

rik och förnäm man skänkte honom 1000 Ilrdr till

af-hjelpande af ögonblickets bebof, ocb i ett i Dagligt

Allehanda införd t, något excentriskt, poem, men som kunde

sägas karakterisera den då rådande sinnesstämningen,

anropades ödet att beldre slagta en hekatoinb af statsmän

och hjeltar, än beröfva Svenska scenen en sådan koloss.

Läkarena bade befarat, att benet skulle beböfva

amputeras, men, till följd af patientens friska kroppsstyrka,

läktes såret, så att den sjuke lick bebålla benet, ehuru, som

man trodde, utan förmåga att begagna det. Man gjorde

nu allt hvad möjligt var, för att åtminstone afhjelpa det

ekonomiska bekymmer, denna olycka skulle tillskynda

konstnären, lian sattes, ekuru endast 32 år gammal,

genast i åtnjutande af full pension i högsta

klassen, man tillbjöd honom en plats såsom lärare för

Thea-terns elever med en anständig lön, anslog åt honom en

afskeds-recett och erbjöd hans hustru bibehållandet af alla

sina vid Theatern ägande löneförmåner. Icke destommdre

deltog han, med de öfrige af sujetterne, som voro

missnöjde med Theaterns ställning och sina vilkor derstädes, i

den år 1834 uppkomna schismen, som hade till följd

lieras afgång från Kongl. Theatern, afslog den erbjudna

lärareplatsen, tillät ej sin fru alt åter engagera sig

derstädes och företog om sommaren en konstresa nedåt

provinsstäderna, hvarvid det, emot all förmodan, visade sig, att

han verkeligen kunde stödja på det skadade benet, ehuru

en lindrig baltning var en oundviklig följd af fallet. Då

theatern å Djurgården om hösten 1834 blef ledig att

hyra, ölvertog han densamma, i förening med Herr 1*. J.

Deland, ocb denna scen lick, genom hans samt hans frus och

fru Ericssons uppträdande derpå, en artistisk betydelse, som

den hittills icke ägt. T. utvecklade här denna

mångsidighet, hvari han och Hjortsberg äro ensamne bland alla

Svenska dramatiska konstnärer och som gjort honom lika

utmärkt i {lera af konstens, som det tycktes, mest

olikartade grenar, än till Iljortbergs, än till Äbergssons, än

till Widerbergs rival. Man såg honom der uppträda

såsom hann, Hichellieu, Jovial, Michel Perrin, Strozzi och

vara lika förträfflig i alla dessa, ehuru sinsemellan

stridande, partier. Sin triumf firade ban likväl i Slrozzi, i

Onkeln, i Jovial, i Odcnström i Prostgården, liolingbroko i

Ett ylas vatten och öiverhufvud i alla sådana röler, der

det gällde att framställa en starkt utmärkt typ af någon

viss karakter eller att återgifva en bestämd individualitet.

Han har äfven icke utan framgång uppträdt som Gustaf

iVflsu och Macbeth, ehuru dylika röler mindre

öfverens-stämmu med hans koustnärslynne.

Djurgårds-Theatern, som han år 1838 ensam

öfver-tog, sedan hans kompanjon derifrån afgått, förestods af

honom intill år 1843, då ban inträdde vid Nya Theatern

i Stockholm såsom Aktör och styresman för scenen, ocb

efter uppbyggarens afgång derifrån, har han ställt sig i

spetsen för det bolag, som arrenderat densamma.

CIIRIS T O F F E R C U RIS TIA K K A R S T E K.

Då Gustaf 111 ur sitt intet framkallade den Svenska

scenen, hade han den lyckan, att i den öcken, Sverige i

artistiskt hänseende då kunde kallas, tralla några perlor

af första storleken, ej blott öfverglänsande allt hvarom

man dittills bos oss kunnat äga eu aning, utan äfven

sedan strålande med ofördunklad, till ocb med ojemförlig,

glans. En sådan var Karsten. Han var född i Ystad år

175ti. lledan som barn blef haus vackra sångröst känd

och beundrad, och i Lund, der Akademiens jubelfest

firades år 176S, fick den 12-årige skolgossen den hedrande

utmärkelsen, att sjunga vid eu kantat, som gafs i

Domkyrkan. Det hade likväl icke fallit honom in, att till sin

fordel använda det kapital han ägde i dessa anlag.

Härom lick han först ett begrepp då, år 1776, en konsert

föranstaltades i hans födelsestad, för att fira Enkedrottuing

Lovisa Ulrikas besök derstädes vid hennes resa till

Tyskland. Hon blef så betagen af den unge sångarens sköna

stämma, att hon uppdrog åt Grefvinnan Piper att

ombesörja hans förseende med tillguugar för att komma till

Stockholm, det enda ställe i landet, der dessa ovanliga

natursgåfvor kunde göras fruktbara. Anländ dit, blef K.,

efter någon erhållen undervisning, anställd vid Theatern

ocb debuterade som Adoms i Operan af samma namn.

Gustaf 111 gjorde rättvisa ät hans anlag, men fann att de

behöfde vidare utbildas, ocb skickade honoin för sådant

ändamål till Köpenhamn och den vid Kongl. Theatern

derstädes engagerade Italienske sångmästaren Potenza. Efter

att i nära ett år hafva åtnjutit hans uudervisning,

återvände K. till Stockholm, och då han der i en prolog

utförde Böres röle, i stället för en insjuknad, väckte han

den största uppmärksamhet både genom sin sång och sin

resliga imponerande figur, hvilkeu isynnerhet ägnade sig

för konungs- och hjelte-röler, och, liksom hans stämma,

i allmänhet för att uttrycka det högsta och ädlaste, som

med toner kan uttryckas. INian plägar om andra röster

säga, att det är en tenor, en bas eller en bariton, men

Karstens förenade med en sällsynt styrka, renhet, 1’ullket

och behag, äfven en så ovanlig utsträckning, att han

kunde exeqvera, ej blott de högsta tenor-, utan äfven de

djupaste bas-partier, och att samma sångare, hvilken

hän-ryckte såsom Achilles i Glucks Iphiyenie i Auliden, likaså

hänförde såsom Oedipe i Saccbinis opera af samma namn.

Ibland de röler, der han mest beundrades, var Cbristierns

i Gustaf 11’flsa, der man endast kunde förebrå honom, att

han var alltför ädel, alltför idealiskt konungslig att

föreställa den fege tyrannen. Denna konungslighet var ett

slags utmärkande drag i hela Karstens företeelse, både

den offentliga och den enskildta, och det berättas om

honom, att då han spelat i Torparen, ett sångstycke

hvar-till Struve satt musiken, och, efter representationens slut,

frågade en af sine kamrater: buru han spelati denne

skämtande svarat: ”Som eu Kung1! Naturen hade gjort

allt för Karsten, så mycket, att konsten dervid hade föga

att tillägga, och han var derlöre alltid mest

beundransvärd, när han endast anlitade denna rika gifvarinnas gål-