LNCrawler

252. Page 255

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 255

Carl XII:s Samtida

- 395. Christoffer Christian Karsten

- 396. Lars Hjortsberg

vor och förtrodde sig ensamt åt ^hennes ledning. Ville

han hegagna konstens, så äfventyrade han stundom att,

både som sångare och skådespelare, något falla in i det

j.Qljrniererado.

’ * Det var icke endast Sverige, som hade tillfälle att

v, ^,’^juta* af K:s stora sångareförmåga. Likasom han var den

störst.e Svenske sångare, så var han äfven den förste

Svenske artist af detta slag, som besökte utlandet, och

gaf detta en föreställning om hvilka blommor, äfven lör

konstens lustgård, den Svenska jorden kunde frambringa.

Han reste år 176S till Berlin, der han af Konung

Wilhelm fick tillträde till dess enskildta konserter,

gaf undervisning i sång åt Kronprinsessan Fredrika

Preussen, hvilken rekommenderade honom hos Hertigen at

Mecklenburg, vid hvars hof K. uppehöll sig några dagar.

Då thoatern, efter Gustaf ]II:s död, hölls länge tillsluten,

reste K. till London och uppträdde der i många förnämas

salonger. Sin sista resa företog han år 1810 till Paris,

der han, ehuru då 54 år gammal, någon gång sjöng i

enskildta kretsar ocb af alla kännare ansågs såsom en af

de yppersta sångorganer, någon tid eller något land

kunnat framvisa. Hvad man knappt skulle tro var, att K.,

hvars egentliga fält var Stora Operan, likväl måhända var

ännu mer beundransvärd, då han i ett enskildt sällskap

någon gång sjöng en enkel visa, men bvartill ban icke

alltid var lätt att förmå, till följd af en hland dessa

konslnärs-egenheter, från hvilka han ej var fri.

Då Operatbeatern upphörde år 1806 och dess

sujet-ter sattes på pensionsstat, trallade detta öde äfven

Karsten, ehuru han visserligen icke lidit något af ålderns

svaghet, som annars hemsöker isynnerhet personer af hans

yrke, hvilkas artistiska förmåga ofta tidigt aftager,

äfven fastän både kroppens och själens öfriga krafter

kunna vara ganska väl bibehållna. Efter theaterns

återställande år 1809, ingick han val icke mer vid densamma,

men uppträdde likväl stundom derstädes i någon af sina

gamla röler. Detta skedde sista gången såsom Oedipe vid

det galaspektakel, som gafs i anledning af Carl XIU:s

bildstods, dagen förut skedda, afläckande. Fyra år senare,

d. G Mars 1825, lät lian dock’för sista gången offentligen

höra sig vid en konsert, som till hans förmån gafs å stora

börssalen, och bvarvid han, bland annat, exeqverade

Ata-libas recitatif och aria i Naumanns Chora och Alonzo med

nära nog samma styrka, behag och säkerhet, som 43 år

förut vid Stora Operans invigning med detta stycke. Det

var hans svanesång, ty två år nerefter afled han

oförmo-dadt i början af hösten 1827, på ett landtställe vid

Drottningholm, som Gustaf 111 upplåtit åt honom, ocb som

in-nehafves af hans ännu efterlefvande enka. Hans hälsa och

starka kroppsbyggnad syntes eljest lofva honom ett vida

längre lif. — Ilans dotterdotter är den utmärkta dansösen

Taglioni.

396.

Lars Hjortsberg,

Karslens samtiding ocb, ehuru i en annan stil för

talsce-neu: den störste ocb ännu oupphunne Svenske mästaren,

föddes i Stockholm den 22 Nov. 1772. Hans fader var

Slottsstenhuggaren Lars 11. Föräldrarna läto den sjuårige

gossen anställas vid tbeatern, som, omhägnad af det

Konungsliga beskyddet, icke mer var ett föraktadt tillhåll

för gycklare ocb landsstrykare, utan ett ansedt och

fördelaktigt yrke. Här uppträdde han som Joas i Racines

Athalie, och barnets lifligbet ocb qvickhet blandades här

med en viss anstrykning af värdighet, så att man tyckte

sig i det späda Konungaämnet se denna medfödda

repre-man isynnerhet fordomdags ansåg för

hos en regentstams afkomlingar.

han skådeplatsen nästan ända till

och han har, bland många honom allena

utmär-egcnheter, äfven den för alla Svenskar ensamma,

tvänne mansåldrar, i mer än 60 år hafva

be-skådeplatsens tiljor. Med hans funktioner derstädes

förenades likväl äfven en annan befattning, emedan Gustaf

111, som fattat tycko för den intressante unge mannen,

ville fästa honom vid sin person och upptog honom bland

sina s. k. Garçons bleues, ett slags ofrälse pager. Såsom

sådan åtföljde han Konungen under de sista åren af dess

lefnad, och var äfven närvarande vid hans dödssäng,

hvilken han blott en enda gång lemnade på några

minuter, för att besöka sin fästmö. Efter monarkens död

ägnade ban sig uteslutande åt fheatern, hvars förnämsta

prydnad han i mer än 40 år var, och hvad detta på hans

tid ville säga, kan inhämtas af blott en ytlig blick på den

mängd af stora talanger bon den tiden ägde, såsom

Widerberg, De Broen, Lundberg, Wallman, Schylander,

Deland m. fl. Han blef år 1799 Ordningsman vid

Dramatiska Tbeatern, hvilken då var en art bolag, 1810

Styresman vid Tbeatrarna, hvilken befattning han dock

nedlade år 1812, men är 1816 återtog han

Ordningsmans-befattningen för den dramatiska scenen, hvilken han

bibehöll till 1828, när han lemnade den för att qvarstanna

endast som Aktör. Då theatern erhöll en förändrad

organisation 1S34, afträdde han från den egentliga

skådeplatsen för att blifva Andre Departements-Cbef, d. v. s. stå

i spetsen för den sceniska afdelningen, med hvilken post

följde ledamotskapet i Direktionen. Han bibehöll den

likväl ej längre än till 1836, då ban tog afsked. P.edan år

1SI t hade han erhållit titel af Hof-Sekreterare; vid

af-skedstagandet hugnades ban med don af Ilof-futendent.

Scenen kunde eniedlertid icke länge umbära honom,

bvar-för han förmåddes att, mot särskildt arfvode, ånyo

uppträda derpå, för det mesta i äldre röler.’ Sista gången

sådant skedde var på dess sonhustrus recett tredjedag Jul

1842, då han spelade Winbergs röle i Bildhuggaren, och

dervid röjde samma sprittande lif, samma värma, samma

allt genomträngande ocb allt hänförande inspiration, som

förut, och om man ej vetat att han var 70 år, skulle

ingen anat det, äfveusom ingen af hans vänner

misstänkte, det de aldrig mer skulle träffa honom på scenen. Om

sommaren 1S43 gjorde ban med sin familj en resa till

Nyköping, att besöka en der bosatt son, var lika glad,

till kropp och själ lika rörlig som vanligt, men

öfver-raskades bär af döden den 8 Juli. lians minne firades

genom tvänne minnesfester, som gåfvos på Nya Theatern

sentationsgafva, »som

Fredrik;ett utmärkande drag

och;Från denna tid tillhörde

afjsin död,

kande

att under

träd t