LNCrawler

253. Page 256

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 256

Carl XII:s Samtida

- 396. Lars Hjortsberg

- 397. Pehr Erik Sewelin

- 398. Louis Deland

i Stockholm på hans födelsedag den 22 November

sist-näinnda är, och på Kongl. Theatern dagen förut.

Inkomsten af den senare representationen användes till

uppresande af ett monument öfver hans graf på Nyköpings

kyrkogård, hvilket aftäcktes på den aflidnes dödsdag

följande året, och af den förra till präglandet af en

minnespenning, som på födelsedagen samma år af några

deputerade från Nya Theatern öfverlemnades i guld till

en-kan och i silfver till barnen. Svenska Akademien hade,

år 1823, såsom en gärd af sin aktning, tillställt honom

sin stora medalj i guld.

lljortsbergs egentliga genre var väl komedien,

kanske likväl endast derföre, att bon är den tacksammaste,

såsom mest fattlig för mängden och derföre den, hvari

han oftast uppträdde; men hon var för ingen del

uteslutande hans, och man kan nästan säga, att intet af

dramatikens olika slag var uteslutet från hans genialiska

uppfattning, knappt nog från hans förmåga att åskådligt

framställa det. Ilans sångstämmas tillgångar gjorde

honom väl icke lämplig för den stora operan, och hans

något korta iigur passade icke för det klassiska sorgespelet,

hvarföre han också icke i den Fransyska tragedien

vet-terligen uppträdde i någon annan röle än Omars i

Maho-met; men han deltog i många sångpieser, för hvilka han

hade en icke obehaglig röst och en alltid ren intonation,

och i det borgerliga sorgespelet eller dramen spelade han

många röier och nästan alltid förträffligt. Bland sådana

anmärkte man isynnerhet Jean Calass i piesen af samma

namn, oeh faderns i Trettio nr af en Spelares lefnad, der

framför allt slutscenen i första Akten, då den förtviflade

gubben förbannar sin utsväfvande son, och dervid sjelf

störtar liflös till golfvet, utfördes med en så förvillande

sanning, att många åskådare trodde, det någon olycka

verkligen händt den gamle mannen, och skyndade till

theatern, att underrätta sig om förhållandet. 1 komedien

var han lika utmärkt i karaktersröler, som i dem, hvilka

mera närmade sig till farsen, och sjelfva den sistnämnda

fann i honom en ypperlig representant af det rent

burleska, upp- och nedvända putslustiga. Ilan var således en

lika god Fredrik den Store i Katnmarpagerne, Orgon i

Tartu/fe och Francaleu i Metromanien, som Skräddaren i

Förmente Prinsen, Polycarpus i liron/oydarne, eller

Kor-poralen i Nya Garnizonen, alltid sann, alltid lillig,

sprittande af bumor, gående till komikens yttersta gräns, men

aldrig öfver den, till det löjligas största höjd, men

aldrig ett steg nedom densamma. Genom den stora mängd

af röler, han måste spela, hände väl att han stundom

uppträdde i sådana, der han var mindre på sin plats, men

denna fylldes dock alltid al honom på ett värdigt och

tillfredsställande sätt. Deremot har, i de röler, som

öf-verensstämde med hans natur- eller lynnos-egenheter —

och dessa voro utom all jemlörelse de flesta — Svenska

scenen aldrig ägt någonting med honom jemförligt i

sanning, -originalitet och inspiration, och ingen theater ägt

någon i dessa fall honom öfverlägsen. — Af hans tio

barn har blott en enda, äldsle sonen, Carl, beträdt

faderns baua och är för närvarande Aktör vid Kongl.

Thea-tero.

397.

Pehr Erik Skwkuk

föddes i Stockholm den 15 Mars 1701. Redan som ung

gosse ingick han vid theatern och anställdes vid baletten,

der han i många år fortfor att tjenstgöra, äfven sedan han

uppträdt som skådespelare, bvilken bana han började vid

Ujurgårds-tbeatern ar 1810. Han lemnade den likväl snart för

att återvända till den Kungliga, vid bvilken han qvarblef

intill år 1838, då han gick derifrån, för att göra konstresor

i landsorterna och uppträda dels å Djurgården, der han

Ijenst-gjorde ett år, dels vid Nya Theatern, intilldess han år 1844

ånyo engagerades vid den Kungliga, hvarest han qvarstått

till år 1S47, då han derifrån tagit afsked. Herr Sewelin är

koinikus i detta ords fulla betydelse och linner sig ryckt ur

sitt element, när han nödgas uppträda i röler af

allvarsam syftning. Deremot rör han sig så mycket lättare och

otvungnare i karaktersröler af burlesk natur, det

karrike-rade, förvridna, öfverspända, i huru ringa, knappt bemärkt,

eller huru brokigt utsväfvande form det må framträda, i

den klemige, sockersöte, kammarduksfine Herr Pastureau,

den hånande, bofaktige Pfellerkorn, i typen för alla

gi-rige: Ilarpagon, i den gamle Geronte (i U mver satar foingen),

den eufaldige hofmannen von Kalb (i liahal och Kärlek),

den Kot/.ebuiske incroyabeln Gyllenparfym (i Okände Sonen),

den i olika masker framträdande betjenten POiive (i

Santi-tjvyaren) eller i den inbillade unge mannen, på hvars hela

väsen den skröpliga ålderdomen tryckt sin stämpel: Baron

Torrwed (i Ålderdom och Dårskap). Äfven der det är

fråga om att blott roa, såsom i den egentliga farsen, är

han en i högsta grad lössläppt, skrattvärkande Michel

(i Href-intrigen), Pylad (i Iphiyenie den Andra), i Bryngel

(i lironfoydarne), Kaplanskan (i Tillfället gör Tjufvcn) o.

s. v. — Hans Fru var den utmärkta sångerskan Mamsell

Thunberg, först af alla Svenska sångerskor utbildad i det

Italienska maneret, som lemnade theatern år 1837, men

uppträdde sedan en och annan gång der mot särskild

öf-vcrenskommelse.

398.

Louis D E I. A N D ,

född i Stockholm af till Sverige inflyttade föräldrar, var

i ungdomen en ganska god dansör och en originell

ballett-mästare, hvars kompositioner i denna väg röjde lika

mycken smak som uppfinningsgåfva. Mest känd är han likväl

såsom komisk aktör, hvartill naturen helt och hållet

tycktes hafva bestämt honom. Utseende, hållning, organ, allt

förenade sig att göra houom till en personifikation af det

icke karrikerade, icke med beräkning roande, men af den

verkliga humorn, den trefliga, godlynta enfalden, den

medvetslösa löjligheten. Han kunde aldrig sägas spela en

röle: han var den person han skulle föreställa, så osökt,

otvungen, naturlig var han i hvarje företeelse, att man

skulle kunna kalla hans spel antingen höjden af konst

eller, hvad som var verkliga förkallandet: den totala

frånvaron af all sådan. Beklagligen förföll han ganska tidigt.

Mången trodde, att ett obetänksamt lelnadssätt härtill var