LNCrawler

256. Page 259

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 259

Carl XII:s Samtida

- 398. Louis Deland

- 399. Axel Fredrik Cederholm

- 400. Georg Gustaf Dahlqvist

- 401. Ulrika Fredrika Pasch

vållande; men den verkliga orsaken lärer få sökas i en

olycklig liåndelse om sommaren år 1800. Ilan hade då,

i sällskap med några bekanta, företagit en lustsegling utåt

skärgården. Genom en oförsigtighet kantrade fartyget,

ock af tolf personer var Deland den ende som räddades,

flytande på en kista. Ilans egen våda ock förlusten af så

många vänner verkade en skakning på hans sinnen,

hvari-1’rån lian aldrig fullkomligt benitade sig. Vid icke 40 års

ålder var han föga annnat än en skugga af sig sjelf, eller

rättare: en vegeterande kroppsmassa, som döden

ändtli-geu borlryckte i April 1823, i en ålder af endast 51 år.

— Hans son, i dess första ägtenskap med nuvarande fru

Ahergsson, tycktes hafva ärft många af faderns anlag och

var i ilera år en ganska god komisk aktör, först vid

Djur-gårds- och sedan vid Kongl. Teatern, hvarifrån han tog

afsked 1845.

399.

Axel Fredrik Cederholm

hade samma missöde som Deland, det, att alltför tidigt

förfalla, dock utan en så tillfällig anledning dertill som

denne. Naturen tycktes hafva utrustat honom med de

yppersta gåfvor för skådeplatsen. Aldrig har en skönare,

klangfullare silfverslämma ljudat derifrån än hans, och

den Svenska scenen har i sådant fall aldrig ägt hans

like; dertill kom en reslig växt, en skön ansigtsbildning,

en god uppfostran vid teaterns elevskola och mindre

vanliga målareanlag, så att det om honom heter i Boves

Målare-Lexikon: ”1 större compositioner var han mindre

lycklig, men i enkla, smärre delar af landskapsmålning,

bar man af honom ganska försvarliga alster, helst när

ban uteslöt figurer,” och likväl blef hau icke allt hvad

dessa lyckliga natursgåfvor syntes gifva publiken rätt att

af honom vänta. Anledningen torde få sökas dels deri,

att mera tillfälligheten än verklig kallelse lärer hafva fört

honom till teatern, dels i ett par missgynnande

omständigheter. Den ena var lörlusten af haus första oib enda

kärlek, en ganska boppgifvande dansös, som döden

från-ryckte honom just i hennes utvecklings blomma, en

förlust, som ban aldrig kunde glömma, och den andra var

Herr Åbergssons afgång från Theatern åren 1811 och 1812.

Cederholm måste härunder öfvertaga äfven dennes

reper-toir, och som den dramatiska scenen under nämnda år var

mer än vanligt verksam, öfverhopades han nied arbete,

bvarvid ban kanske icke underlät ett medel, som så ofta

visat on motsatt verkan till den åsyftade, det, att med

spirituösa drycker söka upplifva de domnande kropps- och

själskrafterna. Hän blef härigenom i ordets egentliga

bemärkelse utspeld, och förföll snart i elt

förslappningstill-stånd, som vid icke 40 års ålder nödgade honom att

lem-na scenen, och han afled år 1828, endast 48 år gammal.

Älskare- och hjelte-genren, de passionerade, våldsamma,

vildt utbrytande karaktererna voro Cederholms, och ban

var liäruti ofta förträfflig i enskildla mornenter, mera

sällan i hela karakterens genomförda uppfattning. Ilans

fördelaktiga figur, understödd af hans bekantskap ined

må-larekoustcu, gjorde honom ofta till ett mönster för teck—,

nareu, t. ex. såsom Polyfonte i Mirope, der han skulle

varit den yppersta modell en artist kunnat önska sig, och

der denne endast beböft porträttera skådespelaren; hans

sköna organ förfelade ej heller sin effekt, men dessa

fördelar minskades af en viss predikareton, som han nästan

aldrig kunde rigtigt bortlägga. I allmänhet deklamerade

och spelade han för mycket, men var för litet den

karakter, hau skulle föreställa. Han erkändes också icke af

publiken för de förtjenster han verkligen ägde, och

denna uteblifna uppskattning af hans värde torde äfven

hafva bidragit att fördystra hans lynne och menligt inverka

på utvecklingen af hans anlag.

400.

Georg Gustaf D a hl o v ist

är född den 21 Juni 1807, och ägnade sig i början åt

handeln. Han var likväl häri mindre lycklig, och bans

missöde såsom köpman, i förening med inneboende

böjelse, drog honom till Theatern. Ilär debuterade hau år 1833

såsom Cicinius i Virginia. Det såg ut som om lyckan icke

heller här skulle bli honom blidare, emedan denna debut

icke kröntes med framgång. Med ett mod, som

karakteriserar den sannskyldiga kallelsen, lät ban likväl icke

här-af afskräcka sig, utau ingick vid en laudsortstheater,

arbetade med outtröttlig ifver på afhjelpandet af de brister,

hvilka vållat hans motgång, återkom redan följande året

till Stockholm och emottogs nu vid Kongl. Theatern, der

han alltsedan varit anställd, och vid hvilken han

måhända i närvarande stund kan anses innehafva förnämsta

rummet bland alla dess sujetter. Kritiken torde visserligen

äfven mot honom hafva några anmärkningar att göra för

en viss excentricitet och något sträfvande efter effekt; men

ingen förnekar honom en varm kärlek för konsten, en

brinnande åtrå att ständigt framskrida på sin bana och

ett alltid med omsorg genomtänkt spel, ehuru någon gång

en annan mening kunnat hysas om den synpunkt,

hvar-under rölens karakter bordt uppfattas. Herr D. bar

likväl icke ännu hunnit sitt mål; han är bland dem, som

rastlöst sträfva dit, och det är ej osannolikt, att ban

skall hinna det, att han skall öfvervinua de brister, som

ännu vidlåda hans deklamation — samt att han skall

tillegna sig detta lugn, denna sjelfbeherskning, som just

utgöra vilkoret för uppnåendet af konstens böjd. Ilan

tillhör den högre dramen, tragedien, de stora

karakters-rö-lerna, och har isvnnehet lyckats såsom Franz Moor (i

Rof-varbandet), som Wurm (i Ilabal och Kärlek), som Baronen

(i Mäsier Smith), som Posa (i Don Carlos), o. s. v.

401.

Ulrika Fredrika PAScn.

I förra seklet var Pasch namnet på en konstnärsslägt,

inom hvilken måleriet syntes liksom medfödt. Till

densamma hörde Ulrika Fredrika, hvars farfar varit

embets-målare och fadern porträttmålare. Når denne på

ålderdomen råkade i stor fattigdom, flyttade Ulrika till sin re-