LNCrawler

257. Page 260

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 260

Carl XII:s Samtida

- 401. Ulrika Fredrika Pasch

- 402. Anna Charlotta Schröderheim

dan oflidna mosters inan, Stafhäll, hvilken, ehuru till

yrket guldsmed, likväl hade sinne för konsten, och

öfver-tog hans hushåll, som hon skötte med lika mycket

förstånd, som samvetsgrannhet. Detta var likväl icke den

enda pligt som ålåg henne, ty hon valde sig sjelf en

annan heligare: den, att äfven bidraga till afhjelpandet

af sin faders mest tryckande hehof. Ilärtill hade hon en

tillgång i sina konstanlag. Hon hade, lockad af egen

böjelse och den dagliga åsynen af sin fars och broders —

den utmärkte målareDs ooh Direktörens vid Akademien,

Lo-renz Pasch d. y. — arbeten, börjat utöfva deras yrke,

kopierat ilera porträtter och till och med försökt sig i

några originaler. hvad som förut varit för henne ett

nöje blef nu en allvarsam sysselsättning, åt hvilken hon

ägnade alla de stunder, hushållsgöromålen leinnade öfriga.

Hon målade den Gustafvianska Konungafamiljens

porträtter ifrån ättens stamfader ända till den då lefvande

konungen, och mottog äfven beställningar af enskildta.

Lönen för hennes möda och talang blef väl icke stor, ty

hennes blygsamhet afhöll henne från att för sina arbeten

fordra hvad de kunnat vara värda; men hennes ihärdiga

flit ersatte detta och ökade antalet af hennes produkter,

så att inkomsten derföre någorlunda motsvarade det vackra

ändamålet. År 17GG upphörde hennes fader att beliöfva

hennes biträde, ty han dog då; men hennes yngre syster

behöfdc det. Hon blef 1111 dennas vårdarinna och undra

moder, och i tio år lefde de tillsammans, till dess

brodern hemkom från sina utrikes resor, dem han företagit,

dels lör sin utkomst, dels för konstens studium. Nu

ökades syskonkretsen med dess naturlige beskyddare, och de

trenne lefde i rörande endrägt och kärlek tillhopa i ett

hus i 30 är. De biträdde och understödde hvarandra icke

blott i de materiella behofvens fyllande, utan äfven i

dem, som deras talang medförde. De råd, upplysningar

och rättelser Ulrika erhöll genom broderns högre förmåga

och insigter, vedergällde hon dcrigenom, att bon på hans

porträtter fullbordade utarbetandet af de många spetsar,

broderier och andra prydnader, som tillhörde den tidens

drägt, men hvilket enformiga bandtverksarbete måste

förefalla den genialiske konstnären tröttsamt. Hon, den

milda och anspråkslösa, förlorade deremot icke tålamodet,

likalitet som hon förlorade det glada lynnet, ehuru ofta

dess tillräcklighet pröfvades. Tack vare hennes

outtröttliga ansträngningar, klokhet och omtanka, ljusnade likväl

utsigterna allt mer och mer, och hon njöt den glädjen,

att ej blott kunna förskaffa sina syskon många af de små

njutningar och beqvämligheter som öka lifvets trefnad,

utan äfven att kunna lätta främmande menniskors lidande

och nöd, hvarvid bon likväl sorgfälligt dolde den hand,

ifrån hvilken hjelpen kom. Ständigt lika arbetsam,

kunde hvarken hennes högre rykte eller hennes älskade

broders råd förmå henne höja det måttliga priset på hennes

arbeten. De gåfvo henne ju hvad hon heböfde, d. v. s.

hvad hennes syskon deraf heböfde, och lemnadé henne

ändå tid att sörja för sin själs hehof, att öka sitt

kunskapsförråd och derigenom stärka sitt ljusa förstånd och

fina omdöme. Ehuru icke fru Lenngren i snille, liknade

hon henne dock i denna ädla qvinnligbet, som sätter sitt

värde uti att snarare undandölja än framhålla det, och

som tror, att ingen talang och ingen högre förmåga

ursäktar föraktet eller underlåtenheten af de husliga

sysselsättningar och yrken, som naturen anvist åt qvinnan, och

hvan färdigheten utgör hennes verkliga ära. Hennes

konst-närs-rang blef, oaktadt hennes modesti, likväl icke

obemärkt af hennes samtid, och ehuru staten ej kunde eller

ville gifva henne den pension, som for henne söktes —

ett missöde, hvaröfver hon aldrig yttrade någon

förtrytelse — hedrade likväl Målare-Akademien henne genom

valet till sin ledamot år 1773. Ulrika Pasch var född

den 10 Juli Ar 1735 och dog den 2 April år 179G.

Hennes syster, för hvilken hon varit allt, och som hennes

död väl icke beröfvade bergningen, — ty brodern lefde

— men väl denna modersvård och syskonkärlek, som

endast den aflidna kunnat skänka henne, behöfde lyckligtvis

icke länge bära denna saknad, ty äfven hon dog några

få veckor derefter.

402.

Anna Charlotta Schröderhf.im,

dotter af den på sin tid allmänt ansedde och aktade

Of-verdirektören vid Tullverket, Cbristofler von Stapelmohr,

ett genom sin skönhet ocb qvickbet ryktbart fruntimmer,

blef helt ung gift med den lefuadsglade, snillrike och

talangfulle Schröderheim. En förening af tvänne så

utmärkta personligheter, omgifna af all slags yttre lycka, syntes

lofva ett äktenskap för varaktig huslig sällbet. Älen äfven

bär bekräftades den gamla regeln, att den nära

själsför-vandtskapen emellan makar är ofta mer hinderlig än

befordrande förden äktenskapliga trefnaden, och att tvärtom

denna icke sällan befordras af en skiljaktighet i lynnen

pch åsigter, som bibehåller jemnvigten och ersätter med

den enas insigter och tycken, bvad som kan brista eller

vara öfverdrift hos den andra. Det Scbröderheimska

parets olycka var, att de för mycket liknade hvarandra.

Båda voro af sprittande qvickbet och lifligbet, båda

älskade glädjen ocb lelnadsnjutniiigen, båda lefde för mycket

i stunden oeh beräknade för litet framtiden, och

derige-nom bereddes de husliga sorger, som stundom förmörkade

deras dagar och lade fru Schröderheim i en för tidig graf.

Man beskyllde henne för någon kärlekshandel med en viss

hofslallmästarc och en bekant anekdot i detta fall förtje—

nar anföras’såsom karakteristik för tiden och hofvets ton.

l)å Gustaf 111 en dag skulle fara ut, men ekipagerna

dröjde att infinna sig, förlorade konungen tålamodet, gick ut

i de yttre rummen och frågade med häftighet den förste

han mötte, som just råkade vara Schröderheim: ”Kan ni

säga hvar D" tagit vägen?" Denne fann sig i ögonblicket

och svarade: "Nej, Ers Majestät, det vet jag verkligen

inte . . . Om han inte är bos min hustru.” Infallet kom

konungen att skratta och vreden var försvunnen. Saken

tog likväl snart en allvarsammare vändning. Fru S. lärer

ha tillåtit sig något oöfverlagdt skämt i anledning af

historien om kronprinsen Gustal Adolfs verkliga härkomst,

hvilket den elaka beställsambeten fört till konungens öron,

troligen vanstäldt genom tillägg ocb förvrängningar. Gu-