LNCrawler

26. Page 27

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 27

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 26. Anna Maria Lenngren

önskan, och skådeplatsen riktades af henne med fyra

öfversättningar:

Lucile, Arsene, Silvain

och

Zemir och Azor

Alla dessa hafva redan för lång tid tillbaka försvunnit irån

scenen, de tre förstnämnda utan saknad för konstvännen,

den sistnämnda endast förtjent att ännu gifvas i anseende

till Gretrys förträffliga musik, med hvilken en modernare

komposition öfver samma ämne äger ingenting jemförligt.

Texten till detta stycke, liksom till de öfriga, har

visserligen en välljudande och harmonisk vers, som ställer det

framför flera mindre lyckade försök, hvilka på denna tid,

i brist af bättre, upptogos på repertoiren; men de voro

likväl ingenting, som röjde den blifvande Fru Lenngren.

Också äro de med skäl förgätna, och om de någon gång

ihågkommas, är det endast såsom episoder till hennes

historia.

Kan man emedlertid kalla historia tekningen af en

lefnad, icke händelserikare än de flesta qvinnors, icke ens

så mycket, som många eljest obetydliga fruntimmers?

Nej,

i fall man dermed menar taflan af skiftande öden och

ovanliga, vigtiga eller romantiska uppträden.

Ja

deremot, om man tror, att det ädla, genom sitt lugn stora,

genom sin enkelhet betydelsefulla, förtjenar lika mycket att

minnas af efterverlden som att aktas af samtiden. Man

har om fru Lenngrens lefnadshändelser sagt allt, då man

säger, att hon vid 26 års ålder blef gift med Sekreteraren,

sedermera Kommerse-Rådet Lenngren, att hon med honom

tillbragte ett 36 årigt lyckligt, men barnlöst, äktenskap,

och att hon dog den 8 Mars 1817 af en kräftsjukdom,

som äfven en smärtsam operation, den hon med tålamod

fördrog, icke kunde häfva. Man har då om henne icke

sagdt något mer, än hvad som kan sägas om mången ädel

qvinna, då man tillägger att hon var en förträfflig maka

och husmoder, att hon, med lika mycken omsorg som

förstånd, vårdade alla de pligler, hvilka i denna egenskap

ålågo henne, att hon fann ingen af dem för ringa, att ej

förtjena hennes tillsyn,och, der så behöfdes, hennes

handläggning; att hon förskönade sitt husliga lif, ej blott med

alla stilla dygder, som gifva det värde, utan äfven med

dessa talanger och detta fina umgängesvett, som gifva det

behag; att hon, i saknad af egna barn, upptog en

brorsdotter, för hvilken hon blef den ömmaste och

omsorgsfullaste moder, men att hon med verkligt filosofiskt mod

fördrog den sorgen, att se denna unga flicka sig frånryckas,

icke af dödens hand, ty det hade varit slutet på bådas

lidande, men hvad som var oändligt bedröfligare: af den

moraliska döden, af sinnessvagheten; att bon med stoiskt

själslugn bar äfven de materiella plågor, hvarmed

sjukdomen under hennes sista år hemsökte henne; att hon alltid

var densamma, i lyckan och i motgången, i glädjen och i

sorgen, vänskapsfull, rådig, tröstande, deltagande och

hjelpsam mot vänner och umgängeskrets, moderligt huld

och förståndig mot tjenare och underlydande. — — I allt

detta har hon lyckligtvis likar, förtjenta att nämnas bredvid

henne. Men teckningen vinner oändligt i kraft och

betydelse, den blir ett verkligt historiskt drag, om man

tillägger, att denna fromma husfru, denna stilla, obemärkta

qvinna var den odödliga författarinnan, var den största

skaldinna Sverge frambragt och med hvilken kanhända intet

land äger någonting jemförligt, skaparinnan af

mästerstycken, till hvilkas klassiska fulländning i formen intet

modernt språk äger någonting öfverträffande; att hon, långt

ifrån att söka visa sitt stora värde, tvärtom nästan sökte

undangömma det; att hon icke ens, för bildandet af sina

poemer, undandrog någon tid frän sina husliga

förrättningar; att hon uttänkte planen dertill, stundom sjelfva

utförandet, under det hon var sysselsatt med de, som man

skulle tycka, trivialaste göromål; att hon i sällskaper var

endast Kommerse-Rådinnan Lenngren, deltagande i

konversationen sådan den fördes rundtomkring henne, döljande sin

öfverlägsenhet, icke med denna talangens högdragna

nedlåtenhet, som ingenting fördöljer, men väl nedtynger och

aflägsnar, utan under denna jemnande allmännelighet, som

[d]rager till sig förtroendet och blidkar sjelfva afunden, i

det hon utplånar afståndet; att hon förstod denna svåra

konst, som knapt kan läras, hvartill anlagen måste vara

medfödda, att vara allt på sitt ställe, och att således ej

vara vitter annat än bland de vittra, men att äfven der

vara qvinna, således ej föra ordet, ej vilja framstå som

ledarinna och tongifvande. Att hon icke desto mindre

nästan mot sin vilja blef det, härrörde af hennes genis

öfverlägsenhet, af hennes talangs originalitet, af den

ovilkorliga aktning och beundran, hennes snilles och hjertas

egenskaper ingåfvo alla, som nalkades och kunde fatta henne.

Att skildra karakteren af hennes skaldeart skulle här

utgöra ett eget kapitel, men hvilket utrymmet ej medger

att ägna deråt. Det skulle vara att tillfredsställa kännarens

fordringar, hvilken icke behöfver det, emedan han sjelf

med eget omdöme kan fylla den lucka vi lemnat tom, och

för mängden af läsare, som vilja känna mera än döma,

behöfves den ej heller, ty hvilken sådan af den vanligaste

bildning finnes väl, som är obekant med:

Råd till min

dotter, Pojkarne, Grejvinnans besök, Den glada

festen, Tiggarflickan

jemte de många blommor af

ovansklig skönhet, som utgöra denna krans af immorteller,

hvilka skola stråla i vår vitterhets blomstergård, med

oförgänglig prakt, så länge någonting deraf finnes qvar för verlden.

De tillhöra denna klass, för hvilken icke finns någon tid,

någon ålder, någon förändring i bruk och seder. De