LNCrawler

27. Page 28

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 28

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 26. Anna Maria Lenngren

- 27. Hedvig Charlotta Nordenflycht

blifva eviga som menniskonaturen, som sjelfva snillet, under

hvilka former det än må uppträda.

27.

Hedvig Charlotta Nordenflycht

En sammanställning emellan de båda tvenne största

qvinnliga namn inom vår litteratur, Fru Lenngren och Fru

Nordenflycht, skulle visserligen i många hänseenden vara

lärorik, ej blott i estetiskt hänseende, utan äfven i

moraiskt, såsom en undervisning för deras kön. Under det att

Fru Lenngren skydde all utmärkelse, sökte deremot Fru

Nordenflycht att vinna en sådan, både genom sina skrifter

och genom sin lefnad. Begge vunno sitt ändamål. Den

förra blef obemärkt af alla, som ej förstodo henne, men

deremot så mycket mer bemärkt af alla, som förmådde

uppfatta hennes värde, och sjelfva hennes indragenhet är ett

af de ärofullaste dragen af hennes karakter, ty det

vältaligaste som kan sägas af hennes minnestecknare är just det,

att om henne var så litet att säga. Om Fru Nordenflycht

är deremot jemförelsevis mycket att säga, och just detta är

hvad efterverlden med skäl skall förebrå henne. Så olika

som de båda äro i sin lefnad, så olika äro de äfven i sitt

författareskap. Fru Lenngren fick, under sina besök i

visthuset och köket en idé, som hon sedan, nästan utan

att veta det, utbildade, och åt hvars uppsättning på

papperet, hon stal några ögonblick från sina sysslor endast för

att dermed glädja sin man och kanske några vänner;

hennes poemer voro snart sagdt för henne äfven ett

hushållsgöromål; Fru Nordenflycht satte sig ned för att skrifva,

lefde för sitt auktorskap och var ingenting annat än vitter.

Fru Lenngren ansåg för sin största ära att vara qvinna,

hustru och husmoder, derföre att detta var hennes pligt,

och pligtens uppfyllande hennes skönaste njutning; Fru

Nordenflycht föraktade sitt köns vanliga åligganden, såsom

någonting under hennes värdighet och qvinnlighetens

vredgade genius straffade henne derföre. Fru Lenngren valde

en sfer, inom hvilken hon kunde vistas, utan att aflägsna

sig från sin egentliga, från sin bestämmelse; Fru

Nordenflyciit sträfvade åt högre rymder, der hennes krafter ej

voro mäktiga att uppehålla henne; den förra koncentrerade

sig inom en trängre krets, som hon ständigt kunde

öfverskåda och som hon utbildade till en skönhet i formen och

en energi i tankan, hvarvid sjelfva kritiken nästan förtviflar

öfver att ha ingenting att anmärka, att icke ens finna

någonting att tadla i uttrycket, eller att tanken en gång

kunde uttryckas på annat sätt; den’ senare förlorade sig i en

labyrint, hvarur hennes tanka ej hade makt att visa henne

vägen, och der språket mången gång nekade tankan sin

tjenst; hon hade kanske mera fantasi, mera glödande

känsla än Fru L., men icke nog att höja henne till verklig

skaldeflygt, och saknade för öfrigt hennes själslugn, hennes

förstånd, hennes sjelfbeherskning, egenskaper, utom hvilka

ingen verklig skald kan finnas. Anspråkslöshet är den

förras, anspråk är den senares kännetecken. Den förra blir

derföre också allt mer beundransvärd, ju mindre hon

sökte beundras och ju närmare hon skärskådas; den senare

blir det allt mindre ju mer hon sökte det och ju närmare

hon betraktas.

Kammar-Rådet Nordenflychts dotter, Hedvig Charlotta,

föddes i Stockholm den 20 eller 28 November 1718. Som

hon redan i barnaåren röjde mycken liflighet och

läraktighet, vida öfver sin ålder, läto hennes föräldrar henne

äfven få en uppfostran öfver hennes kön. Hon lärde icke

allenast vanliga kunskapsstycken, utan äfven Latin. Hon

fattade med snabbhet allt hvad som lärdes henne, så snart

fråga var om boken eller pennan; men fruntimmersslöjder

försmådde hon, hade för dem intet sinne och kunde icke

ens inhemta dem, hvarföre man också snart upphörde att

dermed besvära henne. Hennes fader afled då hon endast

var 16 år gammal. På sin sotsäng fordrade han, att hon

skulle gifta sig med en Mekanikus vid namn Tideman, som

umgåtts i hans hus, och för hvilken han trodde att den

unga Charlotta hade någon böjelse. Hon hade visserligen

funnit behag i hans muntra och intressanta umgänge, men

hans puckelryggiga och missbildade gestalt föreföll henne

deremot så mycket mer motbjudande. För att efterkomma

sin faders sista önskan beslöt hon likväl att bli Tidemans

maka. Det är ovisst, om detta äktenskap någonsin

fullbordades, eller om det stannade vid blotta förlofningen;

men förhållandet dem emellan, det måtte ha varit

makarnas eller de trolofvades, räckte i tre år eller till år 1737,

då det afbröts genom Tidemans död. Charlotta var nu

fri, och den återvunna friheten var henne så mycket

välkomnare, som hon kort derefter blef bekant med en ung

Prest vid namn Fabricius, hvilken ägde, utom Tidemans

inre egenskaper, äfven de yttre, som han saknade.

Deras förlofningstid var de lyckligaste åren i hennes lefnad.

Fabricius hade äfven anlag för poesien; de båda växlade,

mindre kärleksbref, än skaldebref, och de fyra år som

förflöto, innan de kunde gifta sig, voro för dem en

fortsatt idyll. Uppskofvet vållades dels af några Fabricii

slägtingars motstånd, dels af haus otillräckliga utkomst. Då

han likväl blifvit utnämnd till Amiralitets-Pastor i

Carlskrona, upphörde detta hinder och de älskande blefvo

förenade samt flottade ned till hans nya hemvist. Men endast