LNCrawler

28. Page 29

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 29

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 27. Hedvig Charlotta Nordenflycht

- 28. Drottning Margaretha

sju månader varade deras sällhet. Fabricius afled den 20

December 1741, och lemnade sin maka enka vid 23 års

ålder och försänkt i den djupaste smärta. Denna antog,

såsom allt hos henne, en svärmisk och romanesk karakter.

Hon insjuknade, men då hon efter nära tre månader

tillfrisknat, syntes hon finna behag i sin sorg, flyttade åter

upp till det öfra Sverige, enligt någras uppgift till ett torp

på Lidingön, enligt andra till ett sådant i Södermanland,

der hon lät svartkläda rummet, höljde det med taflor,

föreställande tragiska ämnen och skref elegier öfver sin

försvunna lycka, dem hon utgaf under den gemensamma

titeln:

Den sörjande Turturdufvan.

Detta var början

till hennes namnkunnighet. Hon tröttnade likväl snart i

den enformiga sorgen, som för öfrigt haft ett menligt

inflytande på hennes helsa, öfvergaf sin enslighet och

flyttade in till Stockholm. Här blef hon den medelpunkt,

kring hvilken alla den tidens unge vitterhetsidkare

samlades. Creutz, Gyllenborg m. fl. sökte hennes sällkap och

stiftade här, under hennes ledning, det bekanta samfundet:

Utile Dulci.

Läsning och litterära arbeten voro nu

hennes ständiga och enda sysselsättning.

Bland hennes förnämsta skrifter räknas ett

poem i 5 sånger:

Det frälsta Svea, Fruntimrens

försvar mot Rousseau, Tankar om Skaldekonstens

nytta

m. m. utom en mängd mindre poemer, dels

utgifna särskildt, dels i förening med Creutz och

Gyllenborg i en samling kallad:

Våra Försök.

Hon

förde derjemte en vidsträckt korrespondens, bland andre

med Fontenelle, Haller och Holberg, hvilken sistnämnde

äfven öfversatt hennes sång till Fruntimrens försvar.

Språket i hennes skrifter är tungt och torrt, och tyckes

snarare tillhöra en lärd Professor, än ett fruntimmer; idéerna

röja ingen högre lyftning eller större tankedjup, men här

och der en viss epigramatisk udd och värma i känslan.

Som de emedlertid både sakna det verkliga snillets liflighet

och formens skönhet, hafva de i senare tider fallit i

glömska och läsas numera endast af den litteräre

forskarn. Man finner dem gammalmodiga, och detta är ett fel,

vidlådande hvarje verk, hvars största förtjenst är, att vara

ett barn endast af tiden, dess smak och bildningsgrad.

Geniets skapelser deremot äro eviga.

Under sina sista år bodde hon på en liten

lägenhet under Sko Kloster, som hon kallade

Lugnet

Aldrig har likväl ett namn varit olyckligare valdt, ty

Fru Nordenflycht — hon bibehöll alltid sin faders namn

och är känd under det allena — fann här alldeles

motsatsen af hvad hon sökte. Hon hade nemligen i en

ålder, som eljest borde vara fri från passionens välde ,

råkat förälska sig i en ung man, som tillhörde hennes vittra

societé, den sedermera ryktbare ekonomiske författaren

Fischerström. Då hon såg sin kärlek obesvarad, beslöt

hon göra ett slut på den tillika med sitt lif, och kastade

sig i den förbi hennes boning flytande ån. Hennes

betjent, som misstänkt hennes afsigt, hade likväl följt henne

och uppdrog henne ur vattnet; men hon afled, dels till

följe af själsskakningen, dels af sjelfva fallet, tre dagar

derefter, den 28 Juni 1763, i en ålder af 44 år. Hon

begrofs den 4 Juli och genom hennes vänners och

grannars föranstaltande blef hennes likbegängelse så romantiskt

sorglig som hennes död och enlig med den karakter hon

dels ägde, dels älskade att framställa. Fischerström, den

oskyldiga orsaken till hennes sista bedröfliga katastrof, och

som aldrig upphört att högakta och värdera henne, ehuru

han ej för henne kunde hysa de ömmare känslor hon

fordrade, besörjde utgifvandet af hennes arbeten.

28.

Drottning Margaretha

Den sluge och ränkfulle Konungen af Danmark,

Waldemar Atterdag, hade, bland flera döttrar, Margaretha,

född år 1352. Hon hade ärft ej blott sin faders klokhet,

utan äfven hans lycka. Såsom han i början af sin

regering endast hade utsigten till ett ganska inskränkt välde,

men likväl förstod efter hand att göra sig till herre öfver

hela Danmark, och att till och med utvidga dess gränsor,

så hade Margaretha under sina första lefnadsår ej heller

andra utsigter än en vanlig Konungadotters, att från sin

faders hof flyttas till någon furstes borg såsom dess gemål,

och att på denna plats uppfylla de pligter, som tillhöra

en regents maka, men utan andel i hans makt. I dess

ställe blef hon herskarinna öfver Nordens trenne riken och

stifterska af ett statsförbund, som, i fall hennes

efterträdare ägt något af hennes förstånd, insigter och själsstyrka,

kunnat blifva ett af de största och anseddaste välden i

Europa, mäktigt nog, att ställas i bredd med de förnämsta af

den tidens monarkier. Lyckan tjenade henne verkligen

med en sällsynt ynnest, och hon bevisade, genom sitt

skickliga begagnande deraf, att hon var den värdig. I sin

späda barndom hade hon blifvit förlofvad med Konungens

af Sverige, Magni Erikssons, yngre son, Håkan. Men

denna förlofning upphäfdes under de tvister, som uppkommo

mellan båda rikena, och en annan förbindelse knöts emellan

den unge prinsen och Grefvens af Holstein syster,

Elisabeth. Waldemar var likväl icke sinnad att så lätt släppa

sitt byte. Då den Svenske prinsens brud skulle resa sin

brudgum till mötes, drefs det skepp, hvarpå hon var om