LNCrawler

3. Page 4

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 4

Svenske Poeter

- 1. Johan Hindrik Kellgren

- 2. Carl Israel Hallman

- 3. Olof von Dalin

man således i Stockholms-Posten äfven åtskilliga blott halft

rigtiga eller rent af orättvisa. Till dessa sistnämnda höra

t. ex. de öfver Leopold, Bellman, Thorild m. fl. Från

de första återkom Kellgren snart, ty hans misstag voro

alltid åsigtens, icke afsigtens; med Thorild förekom döden

beklagligen en försoning, och dennes reklamationer emot

hvad han kallade Kellgrens tyranni i vitterheten, föranledde

dem emellan en strid, hvari segren och äran icke alltid

voro på Kellgrens sida. Oaktadt dessa förvillelser, är det

likväl obestridligt, att sällan något dagblad verkat så

mycket godt, så bidragit att rena begreppen, hyfsa smaken,

rikta språket och befordra själsodlingen som

Stockholms-Posten under Kellgrens hand.

Det var likväl icke endast genom omdömen och

föreskrifter han verkade på sin samtids bildning, det var äfven

— och kanhända i ännu högre grad — genom egna exempel

han gjorde det. Hans skrifter voro i detta fall den bästa

eftersynen, den säkraste ledningen. De förnämsta deribland

äro:

Mina Löjen, Ljusets Fiender, Nya Skapelsen,

Jordens Skapelse

m. fl. Hans versifikation af Gustaf III:s

trenne operor:

Gustaf Wasa, Gustaf Adolph och Ebba

Brahe

samt

Æneas i Carthago

är förträfflig, och vårt

språk har ej frambragt något i lyriskt hänseende skönare

och mera fulländadt, än dem, särdeles den förstnämnda.

Mindre lycklig var han i

Christina

och i öfversättningen

af Voltaires

Olympie

, emedan dramatiken ej var lika

öfverensstämmande med hans skaldelynne.

Kellgren var född den 1 December 1751 på Floby

Prostgård i Westergötlaud, der hans fader var kyrkoherde.

Af Gustaf III utnämndes han år 177S till dess

handsekreterare, blef år 1776 en af den nystiftade Svenska

Akademiens förste ledamöter och afled i Stockholm den 20

April 1795 endast 43 år gammal.

2.

Carl Israel Hallman,

en humoristisk författare, i sitt slag hos oss oupphunnen

och såsom sådan alltid intagande ett ansedt rum på den

Svenska parnassen, ehuru det slag, hvaråt han egnat sig,

sjelft icke der intar något högt rum. Detta var parodien

och skildringen af det lägre lifvet. I denna stil har han

skrifvit:

Finkel eller det underjordiska Bränneriet,

Sterbhuskamreraren Mulpus, Caspar och Dorothea, Pelis och

Thelé, Skeppar Rolf

(de 3 sistnämnde parodier på

Acis

och Galathea, Thelis och Pelé

samt

Birger Jarl

) m. fl

Den sanna smaken och den finare känslan torde alltid, om

icke rent af förkasta, åtminstone icke med välbehag omfatta

bemödandet, att nedsätta det stora och det sköna, hvilket

Thorild icke origtigt kallat en packets konst; men man

måste göra Hallman den rättvisa, att hans skrifter icke voro

föranledda af en dylik afsigt att de endast röjde den

harmlösa lustighet, som i allt förmår upptäcka den roliga eller

löjliga sidan, och sålunda, såsom teckningar af de ringare

folkklassernas lefnadssätt, deras dårskaper och förvillelser,

kunna anses såsom en egen och sjelfständig art, såsom taflor,

hvaråt det parodierade originalet endast lånat ramen. Högst

märkbart skiljer sig från Hallmans alla öfriga skrifter den

täcka Vaudevillen

Tillfället gör tjufven,

hvari man finner

en oskyldig och idyllisk framställning af det Svenska

landtmannalifvet, röjande en finhet, men tillika sanning i

teckningen och en liflighet i koloriten, utan något spår af den

gröfre tunghändhet, som visar sig i hans andra arbeten, och

hvilket äfven gifvit något stöd åt uppgiften, att han ej

skulle vara dess författare. Emedlertid får det ej nekas, att

äfven denna grofkornighet, för hvilken hans skrifter i

allmänhet beskyllas, stundom ha någonting ganska träffande

humoristiskt, t. ex. parodien på orakelsvaret i

Thetis och

Pelé:

»Den ödet utsett har att blifva Thetis’s man,

med tiden får en son, som större blir än han,’)

hvilka af Hallman äro sålunda återgifna:

»Den ödet utsett har att blifva Petis’s man,

med tiden får två horn, som längre blir än han»,

en spådom, som afskräcker alla de öfrige friarne, utom

den lille Sektern Pelé.

Hallmans lefnads-omständigheter innehålla ingenting

märkvärdigt. Han var född i Stockholm den 31 December

1732 och afled der den 23 April 1800, var anställd i

Bergs-Kollegium och hade titel af Assessor.

3.

Olof von Dalin.

Om denne man gäller ungefär enahanda omdöme som

det vi yttrat öfver Kellgren. Han var, för sin tid, en

talang af första ordningen, men intet snille i detta ords högsta

mening. Dock verkade han på sin tid mer, än månget

sådant, och, likt Kellgren, genom en tidskrift, med den

skillnad, alt han började dermed och genom den blef en

autoritet, hvaremot Kellgren slutade dermed och gaf sitt

namns autoritet åt tidskriften. Ännu såsom en helt ung

man utgaf han:

Den Svenske Argus

, hvari han

afhandlade dagens ämnen och bestraffade dagens flärd, dårskaper

och förvillelser. Aldrig har i Sverige någon tidskrift väckt

ett sådant uppseende och vunnit ett sådant bifall af alla