LNCrawler

34. Page 35

427 Porträtter Af Namnkunniga Svenske Män Och Fruntimmer — runeberg.org · All chapters

Page 35

Namnkunniga Svenska Fruntimmer

- 34. Kejsarinnan af Ryssland, Catharina I

- 35. Ebba Brahe

ense om vilkoren! Peter var räddad och Rysslands

framtid, ty om denna var här verkligen fråga, betryggad.

Såsom ett bevis på sin erkänsla mot sin räddarinna, lät

Peter, efter återkomsten till sin nya hufvudstad, Petersburg,

den 2 Mars 1712 offentliggöra sin förmälning med henne,

hvilken redan året förut skall i hemlighet försiggått i

Jaworow i Polen. Af detta äktenskap föddes 7 barn, och

deribland det äldsta af dem, Anna, som blef stammoder

för det nu regerande Kejserliga Romanowska huset. Peter

afled den 8 Februari 1725. Föregående året hade han

högtidligen låtit kröna sin gemål i Moskwa, hvarvid han

sjelf satte kronan på hennes hufvud. Hon omfattade i

detta ögonblick hans knä och kysste det. Kejsaren upplyfte

henne och slöt henne i sina armar. Det är sannolikt, att

Peter verkligen ärnade äfven åt henne uppdraga regeringen

efter sin död, men visst är att han, när denna inträffade,

ingenting förordnat härom. De Ryske Aristokraterne, som

hatade hans regering, hans gunstling Mentschikoff och de

många nya inrättningar han stiftat, trodde ögonblicket nu

vara gynnande att återföra allt till det gamla, och hade

derföre uppgjort en plan, att utropa Peters nioårige sonson

för regent, skicka hans enka i ett kloster, den afskydde

gunstlingen till Siberien och sjelfva bemäktiga sig styrelsen

under minderårigheten. Mentschikoff, som alltid bibehöll

sin inflytelse på Catharina, hvilken i honom såg upphofvet

till sin lycka, förekom dem likväl. Han lät utdela

penningar åt Garderna, hvilka redan förut hyste mycken

tillgifvenhet för Catharina, som följt dem i flera fälttåg och vårdat

många af dem på deras sjukläger, samt förmådde dem att

utropa henne för Kejsarinna. Magnaterne vågade ej sätta

sig häremot, och hon hyllades verkligen till det stora

Ryska rikets regentinna. Hon visade sig också icke ovärdig

en sådan ära, förde styrelsen med lika mycken mildhet som

kraft, bibehöll och fullföljde Peters skapelser, förstärkte

arméen och flottan, återkallade många till Siberien förviste,

lät nedtaga de galgar, som voro uppresta kring Petersburg,

begrafva flere af de afrättade, hvilkas lik ännu lågo qvar på

platsen och, hvad som mest hedrar henne, uppförde sig

som en moder för Peters sonson, hvilken hon utnämnde

till sin efterträdare, utan att af moderskärleken låta

förleda sig att härtill utse något af sina egna barn. Hennes

regering blef likväl icke långvarig, och detta var kanhända

det sista prof på lyckans ynnest, ty sannolikt hade hon

icke länge kunnat bibehålla sig på thronen emot de storas

afund, hvilka om henne utspridde alla möjliga smädelser,

både om hennes härkomst och om hennes lefnadssätt. För

att vara sin gemål till viljes, kanske äfven af egen böjelse,

ursäktlig genom hennes ungdoms vanor och med dem

följande råhet, som det sällan lyckas personer af hennes stånd

att helt och hållet afskudda sig, hade hon deltagit i

Peters dryckeslag och sålunda vänjt sig vid ett omåttligt

förtärande af Ungerskt vin. Detta, i förening med hennes

besynnerliga plägsed att tillbringa större delen af natten

med spatserande, undergräfde hennes helsa, och hon dog

den 17 Maj 1727, i en ålder af endast 45 år. Voltaire

säger med skäl om henne: »Man hade förut sett personer

af borgerlig härkomst på thronen; i Ryssland var sådant i

synnerhet icke ovanligt och i alla Asiatiska stater förmäla

sig regenterne ofta med sina undersåtares döttrar; men att

en främmande flicka, tillfångatagen bland en eröfrad stads

ruiner, blir oinskränkt regentinna öfver det rike, der detta

missöde drabbat henne, är hvad lyckan, i förening med

förtjensten, blott denna gång framställer som ett sällsynt

undantag.» Anmärkningsvärdt är äfven, att de tvenne

personer, som gemensamt styrde en af sin tids mäktigaste

stater, Catharina och Mentschikoff, båda voro af ringa

ursprung och hvarken kunde läsa eller skrifva.

35.

Hvem känner ej den lilla romanen om den store

Gustafs kärlek för Ebba Brahe och de älskandes sorg öfver

deras tvungna skilsmässa? Hvad som i den är verklighet är

följande:

Ebba Brahe, dotter af Riks-Drotsen Grefve Magnus

Brahe, hade blifvit uppfostrad i Carl IX:s gemåls,

Drottning Christinas hof, der den unge prinsen Gustaf Adolf,

som endast var tvänne år äldre, hade varit hennes

lekkamrat. Af barndomsvänskapen hade en ömmare känsla

fostrats och Konungen ärnade verkligen göra henne till sin

gemål. Som han emedlertid fann, att denna hans afsigt

misshagade hans moder, som ogerna skulle sett en

undersåtes dotter och sitt eget fosterbarn upphöjas till en rang

öfver henne, tvekade han att utföra sin plan, emot hvilken

för öfrigt åtskilliga politiska skäl äfven talade, emedan han

insåg, att han på detta sätt skulle göra den redan förut

mäktiga Brahe-ätten ännu mäktigare, och öka de adeliga

slägternas anspråk och afund mot hvarandra, hvaraf riket

redan så mycket lidit. Böjelsen talade likväl i hans

hjerta mot statsklokheten, och han bemödade sig derföre att

öfvervinna det hufvudsakligaste hindret, som var

Enkedrottningens motvilja. Härtill använde han hennes Kansler, den

bekante Chesnecopherus, men hvars bemedling likväl

ingenting uträttade. Den stolta Christina utsåg en annan make

åt Ebba i den förtjente Fältherren Grefve Jacob De la

Gardies person, och Gustaf Adolf, som vid tilltagande år